Fröjdefull jul

Det finns dem som slutar att fylla år när de har nått en viss, magisk ålder. "All uppvaktning undanbedes"- skylten sitter i pannan och det ska verkligen inte sjungas eller firas, nädå. Sådan är nu inte jag. Jag brukar se till att jag blir firad i tre dagar- minst! Middag med S, kalas med vännerna och drinks with the girls- ett fyrfaldigt leve för mig! I’m still here- world, lite rynkigare visst - men det ska fasen firas! Det är ju MIN dag. Och just precis idag faktiskt!

Jamen, du fyller ju så nära julen, säger en del ovetande stackare.  Det måste ju vara tråkigt. Alla presenter på en gång , tomtar på omslagspappret och jultrötta födelsedagsfirare som aldrig har tid att komma på kalas. Ha! Vad kan väl vara bättre än att fylla år i just julens december, med alla sin ljus, fester och glöggmys. Mars och oktober har ju inte en chans mot glittriga december, som ligger där och lockar i slutändan av året. Och lite tomtar på omslagspappret har aldrig någon dött av!

Dessutom gör ju dagens födelsedag mig till en Skytt. En frihetsälskande, äventyrlig optimist som gärna reser till Afrika och kliar lejon under hakan, den evige bokälskande studenten. En magnet på mitt kylskåp som en annan skyttetjej skickade mig en gång påstår förstås också att jag just därför är rastlös, dominant och otålig. Va??? Låter det verkligen som mig? :) Ja, ganska på pricken faktiskt! 

Annars har det varit ett fasligt julande de sista veckorna. Gran som ska köpas och kläs, vilket i vanlig ordning nästan resulterade i skillsmässa när vi liksom måste kolla igenom ALLA granarna på Home Depot innan jag kan bestämma mig. Och sedan ska graneländet bindas fast på biltaket också. Jo, jo, det är inte bara jag som är otålig i den här familjen!!  Speciellt inte när julgransljusen sedan inte funkar,  då känns det nästan som vi är med i en dålig julkomedi när vi sitter här och skruvar på lampor och blänger på varandra. 

Fast nu står den här så grön och grann i stugan. Med småjulbockar av halm, och söta små tomtenissar  och röda, glimmande kulor . Då kommer kommer nästa problem. Granen ser helt enkelt för svensk ut! 

OK, kanske gör det faktum att det hänger några enstaka svenska flaggor bland barren att granen ser aningen svensk ut, men det finns faktiskt inte några australiensiska flaggor att köpa på SWEAs årliga julmarknad. Knappast mitt fel! Och om S kan hitta någon Aussie julmarknad häromkring, så hänger jag gärna på! 

Men australiensarna har knappast tid eller lust att sitta och göra julpynt av strå, koka knäck eller baka pepparkakor i den 30 gradiga hettan när julen nalkas. De drar till Bondi Beach och slänger möjligen “a shrimp on the barbie” i förbifarten. Och om tomten har riktig tur, sätter de ut ett glas ÖL till honom innan de somnar i hettan på julaftonsnatten. Ni hör vad jag säger! De ger honom ÖL! Och möjligtvis en liten kaka till. Inte konstigt att Old Nick ser ut som han gör!! 

I år har jag iallafall hittat små koalatomtar (!) i choklad som jag ska hänga i granen för att få tyst på alla kommentarer. Hmm..Kanske bakom flaggorna, men iallafall! Som Skytt vet jag hur man kompromissar....

Ha en riktigt God Jul allihopa!

Thanksgiving

Så är den här- den helg som amerikanarna reser som mest, flygpriserarna drar iväg och plötsligt kostar det lika mycket att flyga till Omaha, Nebraska en torsdag i november som det gör att flyga till Paris i maj. En vild gissning är också att det är den helg som man äter som mest i det här landet. För det är det som Thanksgiving handlar om, att man träffas och äter i princip och så kollar man visst på amerikansk fotboll också, tror jag. 

Och så ska man tänka på vad man har att vara tacksam för, förstås. Det hörs ju på namnet! Tacksägelsedagen! Och det är ju en hel del när man börjar tänka efter. Att man är frisk och har vänner och familj och tak över huvudet och jobb ( jodå- Apple förlängde mitt kontrakt - igen! Nu är fram till jul som gäller! Den där fyra timmarna som jag tillbringar med att pendla har jag ju förstås svårt att vara tacksam för, det måste erkännas. Fast att jag fått ledig hela veckan, DET bugar jag för!) 

I vår lilla oamerikanska familj så betyder ju inte Thanksgiving så himla mycket, även om det är en välkommen ledighet varje höst. Har ju inga barndomsminnen som man återuppleva, även om jag har haft några riktigt supermysiga kalkonmiddag i mina dar. 

Minns speciellt min första i Portland, när jag först flyttade hit till USA "på riktigt". Jag hade just börjat mitt andra jobb, det räckte liksom inte med ett, i en klädesaffär , J Crew, och där skulle jag jobba över julen. I kassan hittade jag J,en lockig blondin från Minnesota, elle var det kanske hon som hittade mig egentligen. Hon tycket iallafall det lät hemskt när jag inte hade några planer för kalkondagen (ännu hemskare tyckte hon att det var att jag inte visste mitt social security nummer utantill, men med tanke på att jag just fått det, så var det kanske inte så konstigt..Fast jag har ganska dåliga koll på det nu oxå förresten..Nummer är liksom inte viktiga för mig, what can I say) och bjöd hem mig till till sig på stuts. 

Minns att jag gick dit med en flaska glögg naturligtvis. Vad dricker man annars när det nästan är december!? Den blev en sådär nästan lite magisk kväll framför brasan, det kändes som en Friends-episod eller något, så amerikanskt och kul var det. Dessutom blev det början till en ganska härlig vänskap. På J Crew, bakom en hög av tröjor så hittade vi också så småningom H och så var trion fullbordad. I nästan tre år  upptäckte vi irländska barer, och vek brallor ihop på J Crew tills vi alla tre i princip lämnade Portland samtidigt och flyttade vidare till Nantucket, San Francsico och Sydney. Jag flyttade som vanligt längst! 

I dagarna  är det exakt 15 år sedan vi traffdes där ibland lammullströjorna, och både H och J finns fortfande med på Pias karta. J bor numera i Aspen i Colorado och var här i oktober med sin familj och H bor i Minnesota och blev med åren en av mina mest entusiastiska resepartners. 15 år av vänskap. Det, om något  är väl något att vara tacksam för.

I år har vi tackat nej till diverse kalkonfester och hyrt en stuga vid havet. Ser fram långa promenader, vin framför brasan och så tjatar S om att vi ka äta ostron tydligen. Inte en kalkon i sikte.....

My hometown

My hometown. This is my hometown. Springsteens röst ringer i öronen på mig när jag struttar nerför Södergatan i Malmö. 

Jersey it ain’t, but it’s my hometown. 

Det är juli månad och man kan ju undra hur många nyanser av grått det egentligen finns på en skånehimmel en mulen sommardag? Marty, där jag köpte mina första supervida byxor som var så långa att de (lyckligtvis) gömde platåtofflorna, med texten “Jag är en goding “, ligger kvar vid Gustav. Flyttade 100 meter från hörnan där MQ nu ligger. Som har REA upptäcker jag och när jag går in slänger jag ett öga på Frittidsresors butik tvärs över gatan. Ett annat liv, in a galaxy far, far away..Undrar hur deras uniform ser ut idag?  Kanske har den rationaliserats bort nu när vi alla är så individuella? Det var ganska skönt att inte behöva tänka på vad man skulle ha på sig varje morgon, men trött på turkost blev man ju... 

Känner mig lyckligtvis inte totalt ohipp inne på MQ, hittar t o m en tröja som jag gillar och så blir det Bokakademin nästa. Där jag stannar i timmar. Alla dessa böcker på MITT språk. Fantastiskt! Köper på tok för många böcker som vanligt, speciellt med tanke på att vi ska till Grekland om en vecka och stackars S som kommer att få släpa runt “100-åringen som gick ut genom fönstret och försvann” och andra nödvändigheter, i den grekiska ö-världen.

Hittar kanelbulle-och smultronte i en, i alla fall för mig, ny butik på Södra Förstadsgata och en livsviktig disktrasa med dalahästar slinker också ner. Två fnittriga, ursöta japanska tjejer köper också några och jag undrar lite för mig själv vad de kan tycka om Svea Rikes tredje största stad. 

Tokyo it ain’t but it’s my hometown. 

Slår mig ner på Cafe Hollandia som numera håller sig med trendiga mjuka soffor på gågatan, inga rangliga stolar här inte och så minns jag Cafe Maritza på Södergatan där vi satt och hängde varje fredagseftermiddag efter skolan. Dock inte förrän vi hade gått ett par varv fram och tillbaka på Södergatan och var säker på att vi hade liksom spanat in allt och alla, och att åtminstone någon av grabbarna i MFF hade lagt märke till att man var där. Ett stopp på NKs sportavdelning var obligatorisk så att man iallfall hade sett, om man nu inte kunde köpa, de senaste färgerna av Lyle and Scotts lammullströjor och La Costes tenniströjor. Min favorit var vinröd, den var bara såå snygg! Klart bättre än platåtofflorna iallafall - tur att man lärde sig med åren.

Ett par timmar sitter jag på en restaurang på Stortorget, där St Petri kyrkan där jag är döpt, bröstar upp sig i bakgrunden, med min kompis Å som jag inte sett på en otroligt massa år. Först trodde vi att det var 20 år sedan vi sist sågs, i Köpenham där jag bodde då, men det visar sig tack och lov bara vara 14. Eller är det kanske 16? Hur som helst så känns det som ...tre! Max!  Härligt när det blir så. För vi ser förstås precis likadana ut, skrattar gott åt alla minnen och grabbar och jag hör alla dessa namn som jag glömt och nu hittar bilder av lång, långt ner i minnesbalken. Fester på Crocket, lördagar på KB och nattmat på Stippes. Another lifetime.

Många timmar senare sitter jag på bussen, den buss som ML kan kalla vad de vill, men den som alltid kommer att vara buss 37b för mig, och eftersom det är fredagskväll är den fylld med 22-åringa som ska av vid Folkets Park och.. Moriskan! Inte mycket nytt där inte, tror t o m att min mamma svängde runt i den där paviljongen på sin tid. 

Och visst har Centralstationen fått sig ett behövligt lyft, Latinskolan fasad målats gul och Turning torso och Öresundsbron satt stan på kartan med artiklar t o m i  Architectural Digest. Men på gott och ont, är , i grund och botten, väl stan densamma. Just på den där bussen, i sommarnatten, känns det åtminstone så. Vi sluter fred där på de gröna sätena, Malmö och jag.
San Francisco you ain’t , but you are my hometown. 

Indiansommar och äpplen

Så här var det. Jag låg i det Egeiska havet och flöt runt ett par veckor- juli hade just blivit augusti och det var sommar, verkligen sommar. Sedan kom jag tillbaka till SF började jobba på ett projekt för Apple, blinkade typ tre gånger och när jag vaknade imorse stod det plötsligt november på datorn!! Men va sjutton - hur kan det bli så??? Var tar all denna tid vägen???? 

Ja, egentligen försvinner den förstås som mest när jag sitter och skumpar ner till Cupertino och Apple till ett projekt som förlängs och förlängs och förlängs....Skulle ha varit i där tre veckor, men tre månader senare, är jag fortfarande där....Och spenderar sisådär en 3-4 timmar i bilen varje dag, är supergnällig när jag kommer hem och förstår road rage så mycket bättre nu. Fast om tre veckor tror jag att det är slut. Nästan  helt säker på det!  Lite intressant att ha besökt corporate America, även om alla försäkrar mig att Apple inte är sådär typiskt precis. Min tid där har knappast varit typiskt, jag hade just börjat när Steve Jobs avgick och sedan dog någon månad senare. iSad:(.  

Annars är det, som vanligt, människorna som är bäst med jobbet. Alla dessa översättare från hela världen, som ett litet miniatyr FN sitter vi där och pladdrar på olika språk och hjälper varandra när vi kör fast. Sån’t där gör mig nästan löjligt rörd, jag vet inte varför.När She-ri från en liten by i västra Taiwan förklarar program för Pia Persson från Malmö. Och så hoppar Örcan från Ankara in och förtydliggar liksom. Go global!

För övrigt är projktet så sekretessbelagt att jag var tvungen att köpa en t-shirt med texten “I went to the Mac campus and that‘s all I can say” i Mac- shoppen. Och så passade jag på att köpa en iPad också. Och så blir det nog en iPhone i nästa vecka. Men jag är INTE hjärntvättad, inte ett dugg!  

För övrigt är det alltså då höst i San Francisco. Det är utan tvekan min favoritårstid här.  Sisådär en 25 grader varmt, en loj sol från en blå himmel. San Francisco Bay glittrar i solen och fylls med segelbåtar, och plötsligt minns jag igen varför jag valt att bo här. Turistmassorna är borta, och nu är det bara de som verkligen har läst sin guidebok som vandrar omkring på gatorna i sina t-shirts och sandaler och med ett lyckligt leende på läpparna. För San Francisco är inte , som jag tjatat om förut, en sommarstad! Det är inte för inte som Mark Twain utbrast that "the coldest winter he ever spent, was a summer in San Francisco". Nu tror jag personligen inte att Twain någonsin traskat omkring i ett snöblaskigt Malmö i typ januari när vinden viner och får tre minusgrader att kännas som 40. Inget känns kallare än det! Men visst, i juli och augusti lägger sig dimman som ett lock över stan, vinden viner och förvånade shortsklädda turister springer in i första bästa GAP och köper jeans och tröjor. Och jag brukar som bekant fly till Europa, i hopp om sol och sommar. 

Men dagar som dessa är allt förlåtet. Det är som om stan verkligen vill be om ursäkt och står där lite med mössan i hand och skrapar med foten. Men hörrdu Pia förlåt för all den där dimman, det var inte meningen att du skulle frysa så där! Och jag förlåter, varje höst säger jag OK, vi glömmer sommaren. Men gör inte om det! Jag tror de har frost i New York..He, he, he... 

  

Sommar

Sommarlov. Det måste vara världens vackraste ord. Tillsammans med Junibacken, kanske. Vem vill inte bo där??? Men sommarlov...Smaka på det. Det smakar hallonsaft! I farmors hamock som stod under björkarna i hennes trädgård i Blekinge. Eller körsbär som plockades i ett stort, sagolikt klätterträd på en gård någonstans på Österlen. Visst var det bara bäst när man satt där på skolavslutniningen och sjöng Den Blomstertid nu kommer så där vansinnigt högt och falskt! Och man visste att man hade 10 veckor av total frihet framför sig....Bliss och lycka. Vilken glass skulle bli GB gubbens stora hit detta året? Flirt, Nogger eller 88:an? En sommar fanns 89:an också, med jordgubbs smak tror jag...Den varade sorgligt nog inte länge...Det var innan Magnum gjorde sitt segertåg över världen och numera tycker jag nästan att alla pinnglassar smakar nästan likadant...Hmm...Förrutom Piggelin då förstås! En svensk klassiker! Fast det är inte glass förstås...

När mina elever på skandinaviska skolan uttalar det där magiska ordet, sommarlov, så låter det nästan som summerlove....Och det går ju också bra. Steget mellan sommarlov och summerlove är, om man har lite tur, inte så långt...Minns varma dagar i juli nör man cyklade ner till Ribban, för att förbättra den åååhh så viktiga solbrännan...Vid T-bryggan skulle man ligga, där låg grabbarna som spelade i MFF, och de var coolast i stan.... Minns att jag väldigt solbränd på ryggen jämt, man måste ju ligga på magen och spana... Och så drog man in magen när man gick där på bryggan i sin nya bikini från JC...Eller åtminstone gjorde jag det... Och så sommarkvällar, i vita kläder på Cafe Savoy..Sommartider, hej, hej, sommartider sjöng Gyllene Tider och vi sjöng med... 

Det blir sommarlov på Pias planet i år också. Som de senaste typ tio åren ska jag tillbringa ett par veckor i Skåneland och Ystad sandskog...Lata dagar i hängmattan med svenska deckare och sommarpratare på radion. Henke Larsson ska prata and I am soo there, Henke, klistrad framför radion eller datorn eller vad det nu blir... Och Barbro Osher, som är den svenska generalkonsulten här i San Francisco ska vara med också. Ska bli kul att höra vad hon säger om min stad... Med Falu rågrut, räkost på tub och med lite tur, Saltkråkan på TV så blir det sommarlov i år också! Och så lite öliv i Grekland efter det. Inte tio veckor, men fyra riktigt lata, och det känns lyxigt det med. Läste någonstans att det inte är för sent att göra lyxkroppen redo för Beachen 2011, men jag vet inte, det känns nog ganska kört för min del.....Får nog satsa på sommaren 2012 istället, det känns mer realistiskt! Dessutom är det något fel på luftfuktigheten i min garderob, ALLA mina shorts har krympt. Vad är det egentligen för kvalite på kläderna nu för tiden??? Kanske skippar att springa fram och tillbaka på bryggan i sommar,  men dra in magen, det får jag allt  göra i år också...  

I mitten av augusti är jag tillbaka här igen! Ha en alldelles ljuvlig sommar allihopa!

Midnight in Paris

Satt i biomörkret häromkvällen och mös.... Woody Allens Midnight in Paris, popcorn och Pia. Vilken kombination! Paris -oh la la ! Vad kan man säga om den stan som inte redan sagts? Inte mycket...

Det var hit jag reste på min första riktiga utlandsresa, jag var 17 år och hade slitet hela sommaren på leksaksavdelningen på B och W stormarknad, för att få ihop pengar. En hel vecka var jag och kompisen Å där. Förresten var det nog min första flygresa också. Säkert svårt för dagens charter genaration att förstå som flugit till Mallis sedan vaggan. 17 år och oflugen! Minns fortfarande hur jag stod utanför vårt hus i Malmö när jag var typ sju och tittade upp i himlen och såg flygplanen skapa vita flygmoln där uppe. Och jag undrade vart dom skulle.....Jag ville också...Bort framförallt. Redan vid sju års ålder. Förlåt Malmö, men jag är verkligen inte född i rätt stad. Och det är väl varken ditt eller mitt fel. Framför allt inte mitt.

Men den där veckan i Paris fick jag föstås en blodad tand. Loppis i Montmartre, utsikten från Sacre Couer, vi sa bonjour till Mona Lisa och drack Cafe au lait långt innan den lavinen startades  i världens alla Starbucks. Vi tyckte vi var världens fashionistor när vi köpte knickers på Gallerie Lafayette (och blev förstås skitsura när man kunde köpa dem på NK två veckor efter det att vi hade kommit hem) Och så minns jag att jag hade vit höghalsad spetsblus... den hade jag på mig när vi stod framför Eiffeltornet första gången och jag liksom tappade andan. Ingen var väl så världsvan som jag när vi flög hem. I had seen the future and it was called PARIS! Klart att jag skulle flytta dit. Gärna bums och nu, och det var Å helt med på. Och ut i världen gick vi, efter studenten sågs vi i princip aldrig mer...Such is life and hey we’ll always have Paris!  

Och det tog nästan 15 år innan jag stod där framför Eiffeltornet igen. Livet, och andra länder kom liksom i mellan. Och jag tappade andan igen, men denna gång för jag var så himla arg. Men vad trodde jag egentligen skulle hända när man som jag, hade gett sig iväg med 60 tonåringar på en buss genom Europa, utan att ens veta namnet på dem? Vi var på väg på språkresa till Isle of Wight och stannade i Paris på nedvägen. Nu stod jag vid Gustave Eiffels vackra byggnad med 55 av eleverna, som dykt upp exakt när de skulle... Var de andra fem höllt hus visste ingen, men jag hittade iallfall en förskrämd liten med- mig- är- det- ordning-och reda- tjej som visste exakt vilka elever som saknades.

-Det är Fredrik, Pontus, Johanna, Anna S  och Sara, pep hon. En svag minnesbild började krypa fram...Hm..jo jag visste nog hur de såg ut...Kan ju vara trevligt att kunna beskriva dem för franska polisen. Vous-etes...blonde! Oui, all of them!  En halv timme senare kom de släntrande....-Öööhh, vi glömde bort tiden, hörru.....

Vid det laget var jag så arg att jag höllt på att spricka och skapade en speciell turiskattraktion i sig när jag stod där och vrålade på dem tills jag var lila i ansiktet. What part of four thirty did you NOT understand? Nu har bussen gått så nu får vi simma till England. Do I look like I am kidding? Har ni med er badbrallor eller...????  


Vi slöt fred så småningom, någonstans över engelska kanalen tror jag...Hmm, förlåt Pia, det var ju lite dumt , men vi var ju i Paris....Och jag sa att det var kanske lite dumt av mig att bli så där jä..drans arg, men ..vi var ju i Paris!  Men härlig blev sommaren i England efter det och vi grät en skvätt när vinkade adjö vid flygbåtsterminalen i Malmö, tre veckor senare. Bye, kids!  Glöm inte era oregelbundna verb och att s sitter på dass i tredje person singular och kom ihåg att engelska är kul! Hey, we’ll always have Paris, vrålade P när bussen drog iväg, och han lät nästan lite som Colin Firth faktsikt!  Och jag vinkade och tänkte att jag nog hade gift mig med P om han hade varit typ 15 år äldre. Men nu fick väl Colin duga då..

År 2009, vandrar jag återigen genom Paris en ljummen kväll. Det är tidig höst, september, och vi har just avslutat en härlig middag på en urmysig liten restaurang någonstans i Paris. Nu ska jag hem till mitt hotell och som den gentleman D är så följer han mig. Vi går sakta genom stan och trots att D nu måste har bott här i 15 år verkar han fortfarande begapad i sin stad.  Notre Dame ligger runt hörnan, och där La Tour Eifel. Blir lite andlös igen..Som vanligt alltså, Paris tends to do that to a girl...Och så D, som gör kvällen perfekt där han går och pekar och berättar. Söt är han. Förstulna blickar från vackra fransyskor, och jag ler lite för mig själv

 Jag tänker på just denna kväll när jag sitter där i biomörkret och tänker att jag måsta maila D och berätta om filmen och att han måste se den. Ett e-mail skickas den natten, snabbt och kort, it’s been soo long, and go and see Midnight in Paris..Dagen därpå ringer han. Från Paris. Jag kan nästan känna doften av croissanter genom telefonen.

-I saw the movie. It was filmed in the same restaurant I took you to when you were here. When are you coming back?  I still have our picture on my fridge.

-Soon, säger jag. Soon. Until then, I’ll remember Paris.

På kvällen berättar jag för maken  om dagens samtal. 

-Åhh, det var så kul att höra hans röst, suckar jag. Tänk att han ringde. Så himla gulligt! Och tänk vilken elev han var! Som en svamp, han mindes allt!

-Visst sa S, lite lagom intresserad. Har han någon ny pojkvän då?

- Still singel, sa jag...Tycker han borde var kär jämt när han bor i den stan...

Cranky

Jag är sur. Och jag vet inte varför. Men ilskan kliar i hela kroppen, irritationen sliter i mig, jag känner mig gnällig och grinig och sitter bara här och väntar på att S ska öppna munnen så jag kan ryta till. Jump down his throat. Sparka till en möbel, slänga luren i örat på någon...Hm...Det kan man ju inte göra längre, kom jag just på ....Att trycka på off-knapp har ju knappast samma effekt. S står i köket och lagar mat.

-Vad lagar du?

-Kyckling

-Hade vi inte det igår? ( I told you I was cranky). S säger ingenting. Lyfter inte ens på ögonbrynen. Han är smart. Han vet att jag är på krigsstigen, det känns på hela stämningen i rummet och han tänker inte ge mig tillfredsställelsen att bita tillbaka.

Jag kastar ut betet igen.

-I really don’t know what to write this time, suckar jag. Jag håller andan. Får jag napp? Svarar han? Yess!

- Så där säger du varje gång, sa S. Att du inte kan komma på något. Och fem minuter senare sitter du och skriver massor.

-Nä, men inte idag. Jag kan INTE komma på något. Det har ju inte hänt något. Jag tror att vi måste flytta.

Brunch med Yoda

-Så att du har något att blogga om...

-Ja, just det. Everything for the art.

-Skriv om varför vi bor här i USA.

-Det har jag ingen aning om...Just idag tycker jag folk här är helt knäppa. Fattar vekligen inte varför vi bor här. Whose stupid idea was this move anyway? Det är det jag säger ju. Vi kanske måste flytta..Have we not stood here like trees in the ground long enough, sa någon som hette Whitman...Helt rätt.... Jag håller ju på att ruttna bort!

Häromdagen berättade jag för maken om en artikel jag läst där skribenten hävdade att allting sker i 7 -års-cyklar. Alltså alla stora förändringar kommer efter  sju år....Man lever sitt liv,arbetar, pluggar och bor. Efter sju år inträder ofta en stor förändring, kanske blir det nytt jobb, giftemål, barn, ett eller två.  Sedan trampar man på i sju år till, och sedan är det dax för nästa omgång av förändring. Typ flytt till ny stad, nytt jobb, skillsmässa eller vad det nu kan vara. Här i USA pratar man om the seven year itch, när det gäller förhållanden. Tydligen är skillsmässor vanliga efter just sju år, vilket skulle förklaras av just den här teorin Jag tyckte det lät intressant, S skrattade så mycket att han höllt på att köra av vägen när jag berättade det för honom. 

-Den där skribenten har absolut aldrig träffat dig, frustade han. När har du någonsin gjort något i sju år? Hmm... Jag minns inte riktigt...Men i Malmö bodde jag i mer än sju år, det är jag nästan säker på... Without change there would be no butterflies. Jag vill gärna poängtera det. Det läste jag på en skylt häromdagen och jag tror att det ska bli mitt nya motto!

-Men hallå! Jag har fortfarande inget att skriva om...

-Skriv om vad vi gjorde i helgen...

-Nä men vi gjorde ju inget.....

-I fredags var vi på the Seahorse och lyssnade på Steves band, i lördags var vi på en early bird midsommarfest och idag käkade vi brunch i stan på Presido.. Och du har inget att skriva om....??? 

Hm.. Det var attans vad aktiva vi har varit denna helgen..Kan inte riktigt minnas allt detta...

Söndagspromenad runt Presidio

-Nää. Fortfarande. Ingen. Inspiration.

-Skriv om filmen du såg häromkvällen. 

-Den var kass.

-Eller vädret. 

-You are grasping at straws.

-Vår kommande semester.

-It’s been done. 

-Det här samtalet?

-Hmm...

             ----

 Fem minuter senare.

-Pia, maten är klar.

Utsikten från Midsommarfesten på Spinnaker

-Mmmm....Jag skriver...Blev det kyckling, sa du? Gud va gott!  Ska vi käka på balkongen...??? Det är ju så vackert nu. Tänk vad vi bor bra här.... 

What's on your bucket list?

-Hey Pia, why did you pick to go to Greece this summer? Is island hopping in the Greek archipelago on your bucket list?, sa min kompis B när vi satt nere på Cafe Acru här i Tiburon i förra veckan  Jag förlitar mig helt och fullt på B när det gäller att hålla mig ajour med alla nya uttryck och trender som dyker upp i detta massiva land. Trots man, barn, två katter och ett heltidsjobb lyckas hon alltid veta vad som är på g. Den här gången visste jag faktiskt vad hon pratade om vilket inte alltid är fallet.  

För i princip vart och varannat magasin som jag kollat i under det senaste året, så har just uttrycket bucket list dykt upp i alla möjliga sammanhang. "Going to Antigua should definitely be on your bucket list" och "An afternoon in this shop is on every shopoholics bucket list." Vad är då en hinklista, eller som vi skåningar skulle säga spannlista? Ja, som ni redan hör så funkar det alltså inte så bra om man översätter ordagrannt. Men det kommer från uttrycket “to kick the bucket” vilket alltså betyder att lämna detta jordeliv eller trilla av pinn, som min farmor skulle ha sagt. Så saker och ting som du har på din bucket lista är saker som du vill göra innan du dör, på ren svenska.

Nu tycker jag förstås att media har tagit det här med bucket listor lite väl långt kanske. Häromdagen hittade jag t ex 'Your Sonoma bucket list " på nätet. "101 things you have to do in Sonoma before you die", skrek rubriken. Sonoma är ett urmysigt vindistrikt ca en timmes bilresa från SF, och ett jättecharmigt område verkligen. Jag åker gärna dit, men jag lovar, det finns INTE 101 saker man måste göra där innan man dör, det finns inte ens tio.. Hmm..Kanske en, de gör en urgod Merlot på Ledson Winery som man kanske bör hinna pröva.....  

Snygg liten flagga på min balkong.Idag fyller ju Sverige år!

Men visst, det där med listor är ju alltid lite kul, och en bucket lista, iall sin trivialitet ger ju ändå lite tid för eftertanke. För vad känns så där lite extra viktigt, vad vill man verkligen ha hunnit med? Och min bucket list ser ju naturligtvis helt annorlunda ut idag än vad den gjorde för 20 år sedan. Dels har förstås mina prioriteringar ändrats, dels har jag ju faktiskt haft förmånen att ha gjort många saker som jag velat göra.  Jag kan ju t ex stryka sådana där livsviktiga saker som att ta dykarcertifikat, hoppa fallskärm och prata med kronprinsessan Viktoria för det har jag redan gjort...   Och när man väl har gjort sådan väsentlighetet, vad finns då egentligen kvar? Ganska mycket visade det sig, när jag väl satte mig ner och började fundera.. Nu är jag ju dessvärre ganska enkelspårig, mina tankar går nästan bara till resor och platser som jag vill se....Pias planet, ni vet...    Jag gav Patricia Schultzs “1,000 places to see before you die” till S i julklapp ett år, bara för att själv kunna lusläsa den förstås. Vill knappast kalla den min bibel, men det är rätt kul att bläddra i den då och då. Blev dock lite konfunderad när hon nämnde Stockholms Grand Hotel och Operakällaren som måsten...Hmm...Nu gillar jag ju hufvudstaden, men Operakällaren? Vem sponsrade Patricia, undrar jag ? 

Så efter att ha legat sömnlös nu i flera nätter och funderat på min lista, så voila, är jag redo att delge fem poster på min hinklista. Man kan förstås göra den hur lång som helst,  och rädda världen det vill vi alla göra, that goes without saying, min lista är ju trivial, men det behöver den ju inte vara förstås. Dessutom utelämnar jag saker som t ex att vinna 40 miljoner på lotto eller sitta på läktaren när Sverige vinner fotbolls VM. Det måste finnas lite realitet i det, annars räknas det inte, tycker jag..Inte ens på en bucketlista får man drömma hur mycket som helst!!

Pias hinklista

•  Besöka Machu Pichu i Peru och Galapagosöarna i Equador. (Yepp, en och samma resa , det bör gå att genomföra på tre veckor, jag har kollat) Sydamerika är en stor vit fläck på kartan för mig. Helt tokigt att det blivit så.
• Springa en halv mara (på min gamla lista, skriven i min ungdom stod det förstås ett helt fullt maraton lopp...What can I say? Things change.

• Bo en hel sommar i ett beach house någonstans i världen. Där det är varmt både i luften och havet...Och i ett hus, mitt på stranden, så man har sanden mellan tårna direkt på morgonen när man vaknar...Och i minst två månader, vill jag vara där ....Mmmm..

• Göra en härligt lång resa till Sydafrika, Madagaskar och Seychellerna...Afrika med kringliggande paradisöar kallar ..igen!

• Lära mig surfa! En lektion räknas inte!

Vilka äventyr, stora som små, finns på din lista?

Mendocino

Highway 1

The best place for Mimosas in the world

Memorial Day betyder långhelg. Och långhelg betyder utflykt. Till Mendocino. Som är en av mina favoritplatser i Kalifornien. Det tar typ knappt tre timmar att köra dit. Det ligger längst med Highway One, vars namn ni säkert känner igen, som en av de vackraste kustvägarna i världen. Fast då pratar man oftast om vägen mellan San Francisco och LA, det är den bit som är kändast med bl a Big Sur och Carmel som möjliga stopp. Och det är förstås vackert där, det är det. Men om man kör norröver blir det nästan bättre, tycker jag. Vägen slingrar sig fram längst med klippkanten, stränderna blir vildare, bredare och vackrare och människorna blir färre, ett nog så viiktigt faktum för sådana som jag som gärna flyr storstaden, och som ibland tycker att den franske filosofen Sartre som konstaterade att Hell is other people bör geniförklaras.

Även om jag i de flesta fall nog räknas som en ganska social varelse, så vill jag just när det gäller sådana viktiga saker som semestrar och ledighet inte trängas med andra. Detta är utan tvekan ett problem fö maken. Han tycker att finns vissa förutsättningar för att en semester ska bli bra. Det ska finnas en golfbana, en strand och en pub. Helst alla tre på en och samma gång och på samma plats. Jodå, sådana platser existerar. I Australien. Not so much in the rest of the world. Det är möjligt att jag skrivit om detta förrut, men det tål att upprepas. En sommar när vi var i Sverige för några år sedan fick vi låna snälla Ms stuga i Roslagen några dagar. Jag såg fram emot att bada i den lilla sjön, ligga i hängmattan och läsa gamla Lotta böcker och njuuuta. Nu blev det inget av detta. Efter 24 timmar drabbades mannen av sådan lappsjuka att han insisterade på att åka tillbaka till Stockholm. Fanns ju varken golfbana eller pub i lilla Riala naturligtvis!. Och bara en svart och vit TV med en kanal! Förstås! -Det är ju en svensk sommarstuga väste hans fru, som var så arg att hon höllt på att spricka. I makens försvar måste erkännas att vädret var urkasst. Det blev en lång bussresa tillbaka till stan, där jag shoppade som bara attan i flera dagar om jag inte missminner mig. -Hade allt blivit betydligt billigare om vi stannat i Starrmora sa jag och log menande åt S. 

Mendocino

Mendocino, är en urcharmig liten stad som ligger där på sin klippa och bara är. Jag brukar åka dit när jag vill ha min East Coast fix, det känns nämligen som man är i New England, ni vet den där superpittoreska delen av USAs östkust som bl a innefattar Maine, New Hampshire, och Massachusetts. Husen en viktorianska och många av dem är byggda i slutet på 1800-talet, och så här års, på våren är trädgårdarna där bara så vackra. Jag har förstås ingen aning om vad blommorna heter. När jag jobbade som guide frågade ibland mina gäster mig var det var för gul blomma som man såg där vid vägkanten, ja den som vi körde förbi för sisådär en timme sedan. 

- Det är en then katalaveno blomma, sa Pia tourguide. För er, som till skillnad från mig:), inte talar flytande grekiska, så kan jag berätta att then katalaveno betyder jag förstår inte, ett av de första uttryck som jag lärde mig och kanske också det mest användbara. Och det var en hel massa olika blommor som hette så under mina somrar i Grekland! 

Vad gör man då i lilla vackra Mendocino? Svar: så lite som möjligt. Det gäller att hitta ett urläckert Bed and Breakfast innan man reser dit. Det finns en hel massa urmysiga ställen med öppna spisar, jacuzzi, havsutsikt och helt ljuvliga frukostar. Och jag har kommit på att ingenstans i hela världen smakar Mimosas så gott som just där. Den här gången bodde vi i en liten by strax utanför som heter Elk, med en otrolig utsikt över Stilla Havet. Vi fikade på favoritcafet, shoppade i den lilla franska butiken och vandrade längst med kusten ett par timmar. 

-Just another day in paradise hälsade en dam glatt när vi vandrade tillbaka till vårt hotell efter en picknick på stranden en eftermiddag. 

-If you are a kite mumlade S tillbaka, som började bli trött på den friska havsvinden som rivit och slitit oss i ett par dagar. Det får nog bli en golfrunda nästa helg...   

Winds of change and do NOT call me Ma'm!

Ibland är det INTE kul att bo i en stor stad. För ett par veckor sedan tog det mig TVÅ timmar att ta mig till SOMA , San Franciscos everchanging, halvhippa stadsdel, en resa som i vanliga fall bara tar sisådär 40 minuter. Jag var så arg att jag höllt på att spricka, och funderade på allvar att ställa bilen och börja gå. Men det var ju Patrik, honom kan man ju inte bara lämna sådär, så vi kröp igenom trafikeländet tillsammans. 

Vis av erfarenheten tog jag färjan häromdagen när det var dags för en ny utflykt till stan och hoppade sedan på en av stans många spårvagnar. Sommarens turistinvasion har börjat. Spårvagnen var knökfull och variationen  av de olika språken imponerande. Ganska snabbt verkade folk ha kommit på att jag i princip var den enda personen på spårvagenen som inte var turist, troligtvis för att jag var den enda som inte satt med en karta i högsta hugg.  Dessutom tror jag att folk på något sätt kan lukta sig till att jag var reiseleiter en gång i tiden, folk frågar mig jämt efter vägen. En gång i Ho Chi Minh city  hade jag typ fem personer som kom fram till mig vid olika tillfällen på samma dag och  frågade alla möjliga och omöjliga frågor , och just i Vietnamn såg jag kanske inte direkt ut som  “a local”. Här i mångkulturella SF ser en typisk SF bo ut i princip hur som helst, vilket förstås är en av de saker som gillar bäst med min stad.

Så när spårvagnspassagerarna väl hade uppdagat att jag satt inne med en del information, började frågeinvasionen.

-Excuse miss, is that the Golden Gate Bridge? 

-No, no, det där är Bay Bridge, betydligt längre, rangligare och yngre än Golden Gate Bridge som byggdes 1937. Köp gärna Lonely Planets California-upplaga. Det är en bra investering.

  - Is there a Starbuck’s around Union Square?

- Ja, sisådär en fem, sex stycken. Men vill ni ha riktigt bra kaffe ska ni pröva Pete’s istället. Eller ännu hellre Blues Coffee nere vid Ferry building. Stans bästa Espresso. Yepp, kön är lång!

-Ma’m, is there..... Jag hör inte ens fortsättningen på den frågan. Ma’m??? Jag ignorerar ALLA som kallar mig det. Tramset började för några år sedan när jag uppenbarligen fyllde 94! Kalla mig “hey you” , “blondie”, “honey” va sjutton som helst but do NOT call me  ma’m thank you very much!

-Bästa shoppingen?

-Vill du undvika folkmassorna och samtidigt kolla in några lokala SF-designers, skippa downtown och dra till Union Street istället. Och käka lunch på the Grove som ligger på granngatan Chestnut. Pröva deras rödbetsallad med varm getost....Mmm.. 


-Do you do this every day?
-Only on Thursdays and when I'm in a good mood and to people who don't call me Ma'm! 


Så efter en halvtimme av detta vinkade jag adjö till min lilla fanklubb. Och kom på att detta måste jag förstås använda. Det faktum att jag fortfarande tycker att det är kul att vara lite tour guide och berätta för folk vad man ska se och göra när man kommer till SF. Löjligt nog tar jag det nästan lite personligt när folk inte gillar min stad. Så jag hade tänkt att ändra Pias Planet lite. Jag ska förstås fortsätta spåna som jag gjort tidigare, men jag tänkte också lägga till en spalt eller två med lite mer SF info, restaurang rekommendationer, var man shoppar bäst  och vad som är på gång i min stad. Och så mer bilder tror jag!! Vad tycker ni? Trycker ni på "Like -knappen"? 

Silicon Valley

Silicon Valley- revenge of the nerds

I förra veckan arbetade jag i Silicon Valley. Visst känns namnet nästan lite mytomspunnet? Som Rickard Lejonhjärtas Camelot eller det sjunkna Atlantis. Och precis som dem, så existerar Silicon Valley egentligen inte. Inte så där som jag trodde iallfall. För visst borde ett sådant välkänt ställe åtminstone ha sin egen skylt, gärna med lite blinkade lampor som syns när man kommer körande på motorvägen. Typ “You are now entering Silicon Valley. Population: 250 000 geeks, 175 000 nerds and running for mayor: Mark Zuckerberg.” 

Men en sådan skylt finns alltså inte. Och egentligen ser det ganska tråkigt ut där. Mil efter mil av motorväg, platta, fyrkantiga kontorsbyggnader, omgivna av välklippta gräsmattor, några shopping centra, det är allt. Ingen vet var exakt Silicon Valley börjar eller slutar. Frågar du folk här i San Francisco området så säger de att det ligger söderöver, runt San Jose. Och att det inkluderar alla södra förorter dessförinnnan som Cuppertino och Sunnyvale, och har Palo Alto som sin inofficiella huvudstad. En smart dean på Stanford University på 1940 och 50-talet som uppmuntrade sina tekniska elever och personal att starta egna företag ligger bakom början till detta elektroniska Mecka. 

Idag ligger i princip alla de stora jättarna där. Apple, Yahoo, e-bay, Intel, Google  och så Facebook förstås. Twitter ligger inne i själva San Francisco. Vilket är ovanligt och får mig att tänka på en artikel som jag läste i New York Times häromdagen, om alla mänskliga mikroklimat som finns i Silicon Valley. Ingenjörerna, som tillverkar hårdvarorna, och som alltså av någon anledning anses lite otrendiga, bor och arbetar i San Jose medans de företag som jobbar med marknadsföring och mjukvaror, oftast har yngre och hippare anställda och därför ligger närmare San Francisco, där deras anställda bor. Borgmästaren själv, ja enligt mig alltså,  Zuckerberg, Facebooks grundare (hmmm..åtminstone en utav dem), sägs nyligen ha köpt ett hus där nere i sin silikondal. God för cirka 14 miljarder dollar, inte illa när man är 27... Enligt rykten har han nyss skrivit ett avtal om att han ska ge bort åtminstone hälften av sin förmögenhet till välgörandehet varje år, vilket jag nog tyckte lät ganska sunt.. Jag tror nog att han blir precis lika lycklig, eller olycklig för den delen, med 7 miljarder som med 14... Jag kollade efter honom och hans så typiska gråa t-shirt varenda dag i förra veckan när jag var där, men inte en skymt....    

Jag hade gärna velat ta ett snack med honom om det här med geekar och nördar, som jag för övrigt inte har en aning om vad man egentligen kallar på svenska. Men ni vet vilka jag pratar om. De där grabbarna som satt där längst fram, eller längst bak, i klassrummet med lite för korta brallor, och de obligatoriska glasögonen. (Jag skriver grabbarna för jag kan i ärlighetens namn inte minnas att det fanns så många tjejer som var särskilt nördiga! De var nog bara smarta tjejer:)) De som alltid hade svaret på frökens frågor, som pluggade till alla proven och visste allt. Speciellt om matte och kemi  som jag förstås var urkass på. Jag har alltid varit lite svag för dem tror jag, de där coola grabbarna skrämde mig mest från vettet. Och jag insåg nog ganska snabbt att det var just de där nördiga grabbarna( och de smarta tjejerna förstås) som så småningom skulle uppfinna massa roliga saker, få de bästa jobben och så småningom ta över världen. För visst måste Bill Gates, Steve Jobs och co haft sina plågoandar. The revenge of the nerds and  who’s laughing now? Härligt för mig som alltid hållit på “the underdog”. Troligtvis för att jag själv var en...

Det blir Silicon Valley denna veckan också. Jag ska jobba med översättningar för Apple.

If I tell you more,  I’d have to kill you...

Not just another pretty face...

Hugh Jackman

Efter en ovanligt blå och gul vår här i San Francisco med Läckberg, Mankell  och brännboll var maken klart  “Swedished- out”. Detta trots att jag inte alls drog med honom på något Valborgsmässofirande, demostrerarde på första maj eller ens satte upp något påskris! En kväll med Hugh Jackman skulle återställa balansen här hemma. Inte en endaste älg, Volvo eller IKEA påse i sikte. Nu var det dax för kängurur, Foster och "Advance Australia fair"... 

Egentligen tror jag inte S visste ett dugg om vad hans landsman kunde göra, han ville bara höra lite “mate” och aussie slang. Och jag var knappast svår övertalad att hänga på, att sitta och titta på Hugh Jackman ett par timmar är ju inte speciellt svårt precis. Han är ju, som många utav er säkert redan känner till, easy on the eyes..Dessutom sjunger han riktigt bra och så är han rolig. På ett så där typiskt Aussie sätt, d v s supersarkastiskt, som jag bara älskar. Och det fick mig att tänka på det där med humor. Generaliseringar är ju som bekant en tunn is, men ironi och sarkasm är ju inte alltid något som funkar så där jättebra här i USA.

“I’m just kidding” är ju något som jag ofta får tillägga när jag har dragit till med något som jag själv tycker är ganska kul men möts av totala oförstående blickar. För om man inte kan skratta åt sig själv, vem kan man då skratta åt?  Dock måste passa sig lite för det i detta stora land. Speciellt om man är en blond tjej till råga på det.. Fast å andra sidan blir det dessto roligare när man stöter på någon som fattar...

 Och grabbarna från Australien, de verkade liksom alltid fatta!  Från Owen, min första livs levade Aussie, som jag stötte på i San Diego när jag var alldelles ny i detta land, ( här måste jag bara göra en liten parantes och stilla undra hur jag i himlens namn kan komma ihåg hans namn efter all dessa år när jag numera knappast kan minnas vad jag gjorde igårkväll), till alla mina lärarkollegor i Sydney  drygt 15 år senare. Vilka skratt! Vilka grabbar! De såg till att jag hade ett par år där när jag faktiskt inte tyckte att det var så jobbigt med måndagsmornar....  Dessemellan tror jag att kanadensiska män var lite intressanta, de skrattade ganska gott de också. Och engelsmän....  Fast i slutändan är det förstås i svårt att slå the aussies, i alla fall i min bok. 

Så när Hugh Jackman spräckte sina brallor av misstag, och bytte om mitt på scenen i sina snygga Calvin Klein Underwear, kunde jag bara nicka igenkännande och mindes när vi en sommar stod på New Orleans flyplats och S absolut ville byta om till shorts meddetsamma. Här och nu, framför ingången och helst utan handduk, varför skulle det behövas?  Eller när han ville ut och springa en kväll. I Speedos. I februari. I Portland, Oregon. Jag tror det var snö i luften... Mina kompisar surade i flera veckor för att jag stoppade honom... Hade ju varit världens historia om han blivit arresterad. 

Vägen till mitt hjärta går definivt genom skrattmusklerna. Det tog några år innan jag kom på det, men kan man skratta tillsammans, då har man vunnit mycket.( Och kan han dessutom laga mat, ja, DÅ är kärleken total!:)) När jag undervisade i engelska, så brukade jag ibland börja mina lektioner genom att låta mina elever, som var allt mellan 15 och 75  år gamla och kom från jordens alla hörn, ranka intelligens, utseende, ärlighet och just humor, i den ordning  som de tyckte var vikigast när det gällde att välja en partner. Kom väl knappast som en överraskning när det visade sig att mina kvinnliga elever var oftast klart smartare än killarna, och rankade humor betydligt högre än grabbarna. Och det är väl därför som jag vid ett par tillfälle såg 22-åriga tjejer med 83-åriga män när jag var i LA sist. De är naturligtvis hur roliga som helst, de där små gubbarna...

Spring has finally sprung!

Utsikten från vår balkong

Vårkänslor

Vår i San Francisco. Den kom sent i år, men den kom till slut! Tillsammans med våra härliga indian somrar som ofta bländar oss i september och oktober, är det utan tvekan den bästa tiden på året här. Sisådär en 25 grader varmt, en loj sol från en blå himmel. San Francisco Bay glittrar i solen och fylls med segelbåtar, och varje morgon bänkar jag mig på vår balkong med mitt morgonkaffe och njuuuter, tillsamans med grannkatten Moses som gillar balkonghäng han med. 

I helgen var det dax att göra något som jag inte har gjort på typ 25 år -spela brännboll!! Egentligen vet jag inte varför jag har undvikit det som pesten. Har rannsakat minnet och kan egentligen inte riktigt minnas att jag alltid blev vald sist eller så...Om jag nu inte lyckats förtränga det helt alltså. Jag var nog lite i mitten...Fast så bra på att klippa till den där bollen var jag ju inte förstås aldrig och inte heller var jag någon stjärna i den anrika grenen “Kast med liten boll”. Så när vi fick en inbjudan till en picknick med brännboll, så tänkte jag att picknicken var ju kul och kanske kunde jag slingra mig ur resten, en domare behövs alltid! Maken hängde på efter det att jag lovat honom att brännboll var nästan samma sak som cricket(!) Personligen tyckter jag att han fick skylla sig själv som gick på det. Han vet ju att jag vet absolut ingenting om cricket! Jag menar... come on! Jag sov lite halvdåligt på natten, jag trodde att det berodde på nerver inför matchen , S hävdade bestämt att det var vinet som jag drack i Sonoma Wincountry dagen innan. Han tyckte föstås att jag är urtöntig. Lär man sig, som han, varenda fysisk aktivitet som man någonsin sett, på typ tio minuter, så är det förstås svårt att förstå min sömnlöshet! 

Vi var sisådär en 30 personer som samlades nere vid Paradise Bay och efter en massa god mat satte matchen mellan “De röda vikingarna” och “De blåa älgarna” igång. Efter att ha mutat en av lagkaptenerna med en överbliven Brie ost såg jag till att jag inte blev vald sist! Bra början! Dessutom var maken och jag i samma lag vilket jag tror var tur, för husfridens skull! Vi var vikingar och började som utelag och gav S och alla andra noviser  lite tid att förstå reglerna. Eftersom hälften av spelarna var under sju år, så fick vi modifiera reglerna lite. Det var t ex OK att plötsligt sätt sig ner  mellan konerna och ta en kort paus om man blev trött och sedan kunde man fortsätta igen. Och om man tog  NÅSTAN lyra så VAR det lyra, rätt och slätt. Inget knussel här inte! My kind of rules! Vår brännare från Vetlanda var dock inte att leka med, hon brände alla utan pardon, spelade ingen roll om du var 5 eller 45! BRÄND, you are out! 

Så var det då vikingarnas tur att vara innelag. Vid detta laget hade många mini vikingar tröttnat och satt kollade på myror och maskar och annat intressant som man kan hitta i gräset. De vaknade dock till liv när de förstod att de äntligen skulle få slå! Själv var jag nu redo att slå mitt första slag på trettio år. Det fanns, på min begäran, ett flat slagträ också, men jag tyckte det såg så mesigt ut att jag tog det där andra snygga röda som säkert var avsett till basball. I vanlig ordning flyttade hela fältet sig närmare för jag var ju tjej, jag tog ett djupt andetag och så klippte jag till för kung och fosterland. Vet inte vem som blev mest förvånad, jag eller alla de där små blåa älgarna som bollen flöööög över! Det måste ha varit de här amerikanska racket eller något. Jag blev så till mig att jag glömde springa, annars hade det blivit uppväckare!! OK, så det hände inte  igen. Mina andra slag var ganska mediokra i ärligheterns namn. Men jag fick i allafall upleva att alla grabbar flyttade sig bakåt i fältet ett par gånger när det var min tur att slå, innan de nog fattade att det bara var en one off! Spelar ingen roll att S tog typ sju lyror och sprang fem uppväckare och smågrabbarna kallade honom Jetar (baseball star i Yankees) och ville ha hans autograf. Jag var inte alls avundsjuk på honom, det var trots allt brännaren från Vetlandas förtjänst att vi vann, inget snack om saken! Så när den här röda vikingen seglade hem på kvällen var hon nöjd med dagen och kände mig nästan redo för VM i brännboll eller något!! Inte fullt lika entusiastisk denna morgon, när jag har sådan träningsvärk att jag knappt kan gå..    

  

Lägg till bildtext

Patrik

Amerikanarnas kärlek till sina bilar är känd. Ett typiskt amerikanskt hushåll har 2.5 bilar och att bo i Kalifornien och bara ha en bil, gjorde oss länge till ett unikum. Grabbarna på S’s drabbades av andnöd när han berättade att vi bara hade en bil, en del av dem är glada singlar och har tre! Men huuuur tar ni er runt? Ja, vi använder då den där bilen som vi faktiskt har och sedan har jag ju skumpat runt på bussen i ganska många år nu, när jag skulle ta mig till jobbet inne stan. Funkar jättebra under rush hour, och inte alls på helger och mitt på dagen. Då går det nämligen inga bussar överhuvudtaget. Så går det när man väljer att bo i “the burbs”. Inne i stan är det helt ok, där är kommunikations-medlen riktigt hyfsade. 

Att ta bussen gjorde att jag kände mig lite mer europeisk, och fungerade listigt nog också som indikation när det var dags att flytta. När vi bodde i Sydney och jag en morgon bara inte orkade ens titta på buss 39, så visste jag att det var dags att packa väskorna, och här i Kalifornien funkade Mill Valleys buss 4 på samma sätt. Jag kunde helt enkelt inte stå på den där busshållplatsen varje morgon längre. Moving on - neext! När vi flyttade hit till Tiburon, där vi bor nu, tog jag färjan till jobb, varje morgon, något som jag alltid velat göra. Ett otroligt civiliserat sätt att pendla, det tog 25 minuter, en kopp kaffe och en blåbärsmuffin, utsikt över Alcatraz och sedan var jag framme! På fredags-eftermiddagarna korkades vinflaskorna upp, grabbarna i sina kostymer började spela tärning och helgstämningen spred sig behagligt. S var med en fredag på färjan och undrade lite surt om jag kallade detta att pendla? Det har var ju rena lyxkryssaren! Fast det var ju bara om fredagar förklarade jag...Förresten tyckte jag att jag förtjänade lite flärd efter de senaste tio årens bussfärder.  

Men när jag började arbeta hemifrån för ett halvår sedan blev saker och ting lite mer komplicerade. Avstånden i det stora land är inte att leka med och det var när det tog mig en timme att promenera till mataffären,(kände mig lagom europeisk då, det kan jag lova!)  som jag började lägga märka till en söt liten fyrkantig sak i alla möjliga små färger som susade omkring på våra vägar. Hmmm..En sådan kanske man skulle ha!       

Ha och ha, som min farmor skulle ha sagt! Gör saker och prylar oss lyckligare som människor? Naturligtvis inte! Vi svarar alla här med ett rungande nej, för vi är ju smartare än så! En pryl är en pryl och nyhetets behag när man äntligen kunnat köpa den där grejen som man gått och suktat efter, lägger sig snabbt. De nya bootsen börjar snart se lite skamfilade ut, en iPad kan ju bara göra såå mycket och nej, inte sjutton blev jag lyckligare för det. Det förstås, en höst när jag och kompisen E pluggade i Munchen i Tyskland så fanns det en grön kjol på Bennetton som jag gick och tittade på i flera veckor. Det var den snyggaste kjol jag någonsin sett (Hmm..Detta var på ett sent 80-tal, så ni kan ju tänka er hur den såg ut! Den var stickad och hellång, behöver jag säga mer? ) och jag visste att om jag köpte den så hade jag inga matpengar de sista dagarna. Men frestelsen blev helt enkelt för stor, en kväll följde kjolen med mig hem och sedan var, hör och häpna, matpengarna för sista veckan borta!! Men jag var faktiskt lycklig i min gröna kjol och hade den på mig varenda dag. Vår hyresvärdinna, lilla söta Frau Röglin upptäckte nog snabbt vad som var i görningen när jag plötsligt åt ooootroliga mängder till frukost som alltså var inkluderat i den hyra som vi betalade och bjöd oss utan knot på middag de sista dagarna. Jag behövde aldrig yttra de försmädliga “Ich habe kein geld” eller “Ich verstehe nur bahnhof”, hon förstod ändå i sin åttioåriga visdom vad som var på gång. 

Jag blev ungefär lika förälskad när jag fick syn på Patrik för första gången, och var nog villig att ge upp några middagar för honom också. Snygg och blänkande blå stod han där och bara väntade på mig, och jag bestämde mig snabbt att this is it - honom ska jag ha!! Han tackar mig varje dag när vi susar förbi långsamma Mercedes och BMW, jag lägger i sexans växel och drar förbi. T o m när vi sitter fast i bilköer tillsammans tycker jag att det är ganska drägligt eftersom vi gör det tillsammans, liksom. Emil hade sin Alfred, Don Quixote sin Sancho Panza och jag har min Patrik! Nu ska bara den svenska flaggan sättas på bagageluckan sedan är han perfekt! Hoppas bara att han håller lite längre än den där kjolen...