Lägg till bildtext

Patrik

Amerikanarnas kärlek till sina bilar är känd. Ett typiskt amerikanskt hushåll har 2.5 bilar och att bo i Kalifornien och bara ha en bil, gjorde oss länge till ett unikum. Grabbarna på S’s drabbades av andnöd när han berättade att vi bara hade en bil, en del av dem är glada singlar och har tre! Men huuuur tar ni er runt? Ja, vi använder då den där bilen som vi faktiskt har och sedan har jag ju skumpat runt på bussen i ganska många år nu, när jag skulle ta mig till jobbet inne stan. Funkar jättebra under rush hour, och inte alls på helger och mitt på dagen. Då går det nämligen inga bussar överhuvudtaget. Så går det när man väljer att bo i “the burbs”. Inne i stan är det helt ok, där är kommunikations-medlen riktigt hyfsade. 

Att ta bussen gjorde att jag kände mig lite mer europeisk, och fungerade listigt nog också som indikation när det var dags att flytta. När vi bodde i Sydney och jag en morgon bara inte orkade ens titta på buss 39, så visste jag att det var dags att packa väskorna, och här i Kalifornien funkade Mill Valleys buss 4 på samma sätt. Jag kunde helt enkelt inte stå på den där busshållplatsen varje morgon längre. Moving on - neext! När vi flyttade hit till Tiburon, där vi bor nu, tog jag färjan till jobb, varje morgon, något som jag alltid velat göra. Ett otroligt civiliserat sätt att pendla, det tog 25 minuter, en kopp kaffe och en blåbärsmuffin, utsikt över Alcatraz och sedan var jag framme! På fredags-eftermiddagarna korkades vinflaskorna upp, grabbarna i sina kostymer började spela tärning och helgstämningen spred sig behagligt. S var med en fredag på färjan och undrade lite surt om jag kallade detta att pendla? Det har var ju rena lyxkryssaren! Fast det var ju bara om fredagar förklarade jag...Förresten tyckte jag att jag förtjänade lite flärd efter de senaste tio årens bussfärder.  

Men när jag började arbeta hemifrån för ett halvår sedan blev saker och ting lite mer komplicerade. Avstånden i det stora land är inte att leka med och det var när det tog mig en timme att promenera till mataffären,(kände mig lagom europeisk då, det kan jag lova!)  som jag började lägga märka till en söt liten fyrkantig sak i alla möjliga små färger som susade omkring på våra vägar. Hmmm..En sådan kanske man skulle ha!       

Ha och ha, som min farmor skulle ha sagt! Gör saker och prylar oss lyckligare som människor? Naturligtvis inte! Vi svarar alla här med ett rungande nej, för vi är ju smartare än så! En pryl är en pryl och nyhetets behag när man äntligen kunnat köpa den där grejen som man gått och suktat efter, lägger sig snabbt. De nya bootsen börjar snart se lite skamfilade ut, en iPad kan ju bara göra såå mycket och nej, inte sjutton blev jag lyckligare för det. Det förstås, en höst när jag och kompisen E pluggade i Munchen i Tyskland så fanns det en grön kjol på Bennetton som jag gick och tittade på i flera veckor. Det var den snyggaste kjol jag någonsin sett (Hmm..Detta var på ett sent 80-tal, så ni kan ju tänka er hur den såg ut! Den var stickad och hellång, behöver jag säga mer? ) och jag visste att om jag köpte den så hade jag inga matpengar de sista dagarna. Men frestelsen blev helt enkelt för stor, en kväll följde kjolen med mig hem och sedan var, hör och häpna, matpengarna för sista veckan borta!! Men jag var faktiskt lycklig i min gröna kjol och hade den på mig varenda dag. Vår hyresvärdinna, lilla söta Frau Röglin upptäckte nog snabbt vad som var i görningen när jag plötsligt åt ooootroliga mängder till frukost som alltså var inkluderat i den hyra som vi betalade och bjöd oss utan knot på middag de sista dagarna. Jag behövde aldrig yttra de försmädliga “Ich habe kein geld” eller “Ich verstehe nur bahnhof”, hon förstod ändå i sin åttioåriga visdom vad som var på gång. 

Jag blev ungefär lika förälskad när jag fick syn på Patrik för första gången, och var nog villig att ge upp några middagar för honom också. Snygg och blänkande blå stod han där och bara väntade på mig, och jag bestämde mig snabbt att this is it - honom ska jag ha!! Han tackar mig varje dag när vi susar förbi långsamma Mercedes och BMW, jag lägger i sexans växel och drar förbi. T o m när vi sitter fast i bilköer tillsammans tycker jag att det är ganska drägligt eftersom vi gör det tillsammans, liksom. Emil hade sin Alfred, Don Quixote sin Sancho Panza och jag har min Patrik! Nu ska bara den svenska flaggan sättas på bagageluckan sedan är han perfekt! Hoppas bara att han håller lite längre än den där kjolen... 

Grekland

Hittade en stor låda med foto i garderoben när jag städade undan vinterkläderna för ett par veckor sedan. Precis som mina böcker och brev har de fått hänga med jorden runt. Vita sockerbits hus, blåa hustak, ett vackert Medelhav, fotona andades tzatziki och kalamares, sommar i varmt  örike  ...Åhhh Grekland.... Jag jobbade som guide i Chania på västra sidan av Kreta min första säsong, och jag minns hur jag satt nere hamnen kvällen efter det att vi hade landat  och jag hade just beställt min första frape. Kvällen var ljum  och jag kände mig hemma på något förunderlgt sätt! 

Nu är det lätt att tro att jag blir sådär förälskad i varenda land som jag kommer till, men så är det faktiskt inte...Fick världens kulturchock i Indien t ex, medans jag å andra sidan lärde mig hitta i Kathmandu på ett par timmar. Spanien är ett vackert land med kul energi och underbara människor, men jag drabbas aldrig av längtan dit, som jag t ex gör till Italien. Och jag tycker absolut att det alltid går att hitta något kul, bra och positivt vart man än kommer, även om man förstås kan föredra vissa platser framför andra. Vad är väl jobbigare än människor som sitter på en alldelles vidundrlig plats och säger, ja, ja, det här är väl ok, men på Cypern, DÄR är det allt bättre...Man äter en otrolig middag, men på Cypern DÄR är den där pizzan ändå godare, vattnet klarare och är inte solen helt enkelt bara gulare och varmare där också? Då tycker jag att de ska, för allas trevnad,  åka till Cypern. Helt onödigt att slösa tid, pengar och andras hörsel på nya ställen, om nu det ändå är bäst på just Cypern. Det finns en hel del sådana människor i vår värld och under min tid som reseledare dök de alla, förr eller senare, upp i just min turistbuss...   

Turisterna till trots, och förall del, jag träffade allt en otroligt massa roliga människor under den tiden också, så är mina somrar i den grekiska arkipelagen ett av mina allra bästa minnen, ett sånt som man plockar fram när det, på ett eller annat sätt, ösregnar på Pias planet... Jag tog till mig Grekland som en fisk tar till sig vatten, för vem kan väl motstå siesta i sommarvärmen, vitlökstung tzatziki och solvarma tomater? Och min omgivning gjorde det sannerligen inte svårt för mig att trycka på “like” knappen.. För under min första sommar på Kreta bodde jag i ett hus med svalt marmorgolv vid en avskild strand, omgiven av olivlundar och cikader som spelade öronbedövande högt i sommarhettan. På min terass slingrade sig vinrankorna längs med taket och i september hängde druvorna i klasar över mitt huvud. Min moped och jag var oskiljdaktliga och i de små byarna, där bougainvillerna klättrade längst med husväggarna, satt svartklädda gummor på sina blåa skrangliga stolar och ropade “jassou koukla” när jag kom körandes, i en vind som var så het att det kändes som man drog rakt in i en hårfön. Jag drack grekiskt kaffe med de plirande  gubbarna på kafe nion, kunde grekiska mytologisagor fram och baklänges (minns inte en enda nu!) och gjorde Medelhavet, det stora blå, till min privata pool ett par timmar varje dag. Jag tog båten till Santorini på min lediga dag och begapade mig i alla dessa vita trappor och blåa fönsterluckor och drack ett kallt glas vitt på Francos bar när solen sjönk ner i havet. Jag sprang Samaria ravinen med mina klienter, tog båten till Loutro, som med sitt enda hotell, en restaurang och en strand och var mitt paradis. Egentligen var det förstås en hel massa arbete också, men det har jag valt att glömma!

Min första sommar gav förstås mersmak och under de närmaste tio åren åkte jag faktiskt till Grekland varje sommar. De första åren som guide, och sedan som turist för en eller ett par veckor. Alltid till nya öar och aldrig tillbaka till Chania. Vet inte vem som sa “You can never go back”, och vet egentligen inte heller riktigt exakt vad det är hon/han pratar om. Jag håller hur som helst med. För i de flesta fall är det ett fatalt misstag att åka tillbaka. Det blir helt enkelt inte detsamma! Tog många år senare med maken till min grekvärld men valde nya öar så det gick bra, Amorgos och Folegandros var otroliga. Men när han insisterade på Santorini blev det svårt. Efter tio år gick det naturligtvis inte att känna igen min lilla ö, speciellt inte i juli, när ön invaderas av turister ifrån jordens alla hörn som till råga på allt insisterade på att applådera när solen sjönk ner i havet... Jag vet inte vem som blev mest generad av spektaklet, solen eller jag!

Tillbaka till fotona, och här låg just de från vår senaste grekresa. Hmm.. Varför låg de här förresten, är de inte digitala? Nä, men oj hur länge sedan var det vi var i Grekland då?? Snabbkoll på fotona, va sjutton jag har ju nästan inga rynkor, när var vi där? 2002?! Nämen, inte konstigt att jag ser så ung ut på de här fotona, jag var ju knappt född!!!! 

-Men hallå, vi måste åka till Grekland, ropade jag ut till S som stod i köket och lagade middag. Det är nästan tio år sedan vi var där!! S suckade djupt.

-Jag visste att det skulle sluta så här så fort jag såg att du började kolla på de där fotona, stönade han.

Vi landar i Aten den 21juli...

    

Lake Tahoe

The curse of being Swedish

The stereotype of the Swedes is alive and well. Vid första anblick klarar jag del ett av testen. Blont hår - check. Blåa ögon -check. Blir lätt solbränd- check. Gillar klockor, alper och choklad - ooops, fel land! Badar gärna i isvakar och började åka skidor vid tre-årsålder - no check! Va? Kan du inte åka skidor, med hur tar du då runt där uppe bland isbjörnarna? -Well, you see, I am from the flat part... Den där platta delen har ingen någonsin hört talas om, är det där Ishotellet ligger eller..?? Det borde vara obligatoriskt för alla svenska barn i skolåldern att lära sig skidåkningens ädla konst. Skippa februarilov där de får slappa, kolla på TV eller spendera timmar på nätet och vara lyckliga barn! Istället bör de tvingas upp i skidbackar redan i förskoleåldern så att vi inte gör världens alla sterotypälskare besvikna! På så sätt kommer vi dessutom garanterat också att slå Norge i allt, och det är ju egentligen bara det vi vill, eller hur? 

Skånes vintrar med slask och snö som driver (ja, så såg i allafall vintrarna ut där på min tid )är inte direkt gjorda för skidåkning. Snö var något nödvändigt ont och om man körde omkring i sommardäck tillräckligt länge så försvann den i bästa fall snabbt! Skidåkning var alltså inget som vi sysslade med när jag växte upp, däremot skulle man vara utomhus. Plusgrader på termometern, en liten solstrimma var allt som behövdes och ut åkte Perssons barn. Inte kan ni väl sitter ni inne i detta fina vädret! Fryser ni? Ja, ja då kom natruligtvis den klassiska “det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”-mantran fram ...Ut med er bara! 

Resutatet är ju ganska självklart. Jag gillar att vara utomhus! Och sen är det ju kul om man kan hitta på något när man är där ute i skogen eller på berget eller var man nu är, och just på vintern så ligger ju faktiskt just skidåkning nära till hands....För några år sedan vara jag och hälsade på en kompis i Aspen i Colorado och prövade på att åka längdåkningsskidor för första gången. Hur svårt kunde väl det det vara? Livsfarligt om man kommer in på ett backigt spår visade sig! Det går nämligen inte att få stopp på där smala bräderna när man är fast i färdiggjorda spår. När tillskyndande gentlemän kom framrusande till Heather, Jen och Pia som låg där i en hög efter en praktfull vurpa i spåret, pekade båda mina s k kompisar på mig och utbrast anklagande: Pia is from Sweden! Då funkar ju inte ens “but from the flat part” som ursäkt..    

Nu har jag ju följt familjetraditionen och hållit mig till länder som inte direkt är välkända för sina vintersporter. Thailand, Grekland och Australien har ju inte för många bergstoppar att slänga sig utför. Men när vi flyttade hit till norra California så låg ju plötsligt Lake Tahoe med ett antal skidorter i Sierra Nevada bara typ tre timmar härifrån. Maken, som alltså kan åka skidor, var eld och lågor! Han skulle minsann lära mig! 

Hmm...Vi kan ju börja med att säga att det har tagit tid! Att lära mig att åka skidor, alltså... Jag trivs alldelles för bra i de gröna pisterna tillsammans med småbarn och brasilianska turister och plogar glatt ner för barnbackarna i sakta mak. Jag stannar gärna och solar mig lite i backarna, hittar någon fyraåring som ger mig råd hur jag kan svänga bättre och ägnar mig gärna åt some “good old fashioned people watching”. “Snygg skidjacka den där tjejen har, det kanske få bli en grön nästa säsong” eller “jaha, är det inne med flätor igen” och andra väsentligheter.    

I helgen var det dags igen. Det är typ tre meter snö i Tahoe efter allt oväder vi hade i mars och även om det kändes lite konstigt att dra iväg till snö och lämna en sommarliknande stad bakom sig, så lät det ju mysigt med sol, snö och blå himmel som utlovades, så vi drog iväg. Nu var det ett tag sedan jag trillade i liften och i julas började jag plötsligt kunna svänga med skidorna ihop, till min stora förvåning, S tjatade och lovade att utsikten var mycket bättre från en blå pist, så jag hängde på. Av liften, snygg början och sedan... tvärstopp! Men vad var det här??? Det var ju jätthögt! och brant och stupt och ....varför står S där bakom och skriker att jag ska svänga?? Det fattar ju jag också, men inte mina ben tydligen.  Jag tog en paus. En lång paus. Jag stod där länge och planerade min flykt.....Skulle jag hasa mig ner, beställa en taxi eller lifta med några av tonåringaran som flög förbi.  Alldelles bredvid mig dök plötsligt en liten rosaklädd skidåkerska upp, plogandes för glatta livet, och småmuttrade till sig själv. Till slut stod hon bokstavligen på huvet, hon satte sig där i snön och började storgråta. Ungefär sådär som jag ville göra. Plötsligt dök hennes pappa upp, och hon tog sats, och klippte till honom så det står härliga till. Pappa såg minst sagt förvånad ut, och sedan började vi gapskratta samtidigt, alla tre. 

-That’s exactly what I will do with my husband if he ever shows up, sa jag. -What does he look like, sa pappan. I’d better warn him! 

Måste ändå erkänna att min skidåkning, or lack of snarare, har gett oss en del att skratta åt genom åren.  Ibland kan vi vara mitt uppe i ett bråk om sådana viktiga saker som vem tog  ut soporna senast, och plötsligt börjar en av oss storskratta. Man blänger under lugg ett tag och frågar sedan lite surmulet  "Vad är det som om är så roligt då"? "Minns du där gången när du inte kunde svänga och försvann ner i diket"? Eller "Minns du när jag tog ut alla de där människorna i liftkön? Och nu såg de ut som om vi skulle kunna lägga till en ny klassiker till listan. "Minns du den där gången jag stod upp i backen i två timmar och inte kunde komma ner"? Det är ganska omöjligt att inte dra på smilbanden då.

Jodå, jag kom ner till slut -Vi kanske ska åka nästa helg igen, sa S när vi satt i bilen på väg hem...Näää, sa jag, jag tror vi har skrattat färdigt för den här säsongen...

Läckberg

Jag älskar deckare. Ge mig en soffhörna med en rykande het kaffekopp och en gammal hederlig “whodunit”, ett nytt mordfall för Turstens Irene Huss, Nessers Van Vetaren eller Edvardssons Erik Winter  - and I am in total bliss! Efter varje sverigebesök är halva resväskan full med Mankell och Jungstedt,  vem behöver dra med sig svensk mat, Marabou kan jag ju köpa på IKEA här, mina böcker är MYCKET viktigare. Dessutom släpar jag dem med mig varje gång vi flyttar till makens stora förtret. En del av mina böcker har nu bott på tre kontinenter. Inte ett dåligt liv för en pocket inhandlad på Malmö Central station en sommardag år 2002! Och yes, jag har hört talas om Kindle och elektroniska böcker och nej säger jag till det!

Att jag sedan, trots detta blodiga intresse,  är världens hare när det gäller våld och skräck kan ju bara betraktas som ironiskt. Mina kompisar här i stan skrattar fortfarande åt när vi på Halloween för ett par år sedan skulle besöka Haunted Houses och jag blev så rädd i det där spökhuset som var avsett för  barn att jag vägrade gå in det som var avsett för vuxna. Jag stannde snällt utanför med alla andra femåringarna. Jag har en otroligt livlig fantasi, det får bara bli lite läskigt och helst på långt avstånd liksom...

Med denna passion i bagaget så var jag naturligtvis bara tvungen att gå och lyssna på Camilla Läckberg när jag hörde att hon skulle komma till stan. För mig är hennes böcker om den lilla orten Fjällbacka (Yes, I have been there!) på västkusten där det inträffar en otrolig massa mord, lika med varma sommardagar på stranden  i Ystad sandskog och lata dagar i hängmattan. Det är lättläst, underhållande och kul semesterlitteratur m a o.  

S delar inte direkt min passion och  var inte så glad när vi på söndags eftermiddagen måste åka tillbaka lite tidigare från vår cykeltur i Sonoma wine country, för att jag skulle hinna tillbaka i tid. Han satt och småmuttrade något om att “vissas intressen var viktigare än andras minnsann” hela vägen tillbaka, och jag lovade mig själv att boka in honom för en golfrunda snaaart!

Väl framme i bokhandeln så var Camilla lite sen och “stuck in traffic” fick vi höra av personalen. Passade mig ganska bra, efter allt vindrickandet behövde jag springa på toa. Den fick jag veta iåg i en annan byggnad, jag satte fart mot dörren och där stöter jag till min stora förvåning ihop med B, en bekant till maken, och han såg minst sagt förrvirrad ut när jag hälsade. Han hade en tjej med sig, definitivt inte hans fru, och inte hans dotter heller, jag vet minsann hur de ser ut....Hm..Han verkade inte alls vilja prata med mig, han hade bråttom och jag vill ju inte snoka, men jag klämde iallafall fram att “I’m here to check out this Swedish writer, but she’s running late of course”.... Sekunden efter började varningsklockorna ringa någonstans i bakhuvudet, vänta nu, brukar inte Bob extraknäcka lite som chaufför åt olika bokförlag och köra runt författare på bokturne? Var det inte Al Gore förra året? Och var inte den här tjejen som stod där bredvid honom och log, misstänkt likt ...Camilla Läckberg? -I know who you are waiting for, Pia! Sorry to have kept you waiting, Camilla and  I just arrived, sa B. Snyggt jobbat, Persson! Jag tror jag rodnade när jag hälsade.....Tur att jag iallfall kom ihåg att göra det....

Det visade sig att Camilla var bra på att hålla föredrag, hon var både rolig och underhållande. Dessutom var hon snygg, så S kom snabbt av sig i sin klagosång och hade riktigt trevligt. Han var mest besviken över att hon inte signerade hans bok “to the cute guy in the corner”. Jag tröstade honom med att det nog bara berodde på att hennes man var med, en stor muskelös polis, som höllt sig i bakgrunden. Not to be messed with...

Nästa vecka kommer Henning Mankell hit, och yes, "Pia just call me Sherlock" är på plats igen. Mannen stannar nog dock hemma denna gången....För Henning  må ha sålt 30 miljoner böcker.  Det är iallafall svårt  för honom att konkurrera med en blåögd brunett!  

     

Sausalito

Brunch på Cibo...efter regnet!