Thanksgiving

Så är den här- den helg som amerikanarna reser som mest, flygpriserarna drar iväg och plötsligt kostar det lika mycket att flyga till Omaha, Nebraska en torsdag i november som det gör att flyga till Paris i maj. En vild gissning är också att det är den helg som man äter som mest i det här landet. För det är det som Thanksgiving handlar om, att man träffas och äter i princip och så kollar man visst på amerikansk fotboll också, tror jag. 

Och så ska man tänka på vad man har att vara tacksam för, förstås. Det hörs ju på namnet! Tacksägelsedagen! Och det är ju en hel del när man börjar tänka efter. Att man är frisk och har vänner och familj och tak över huvudet och jobb ( jodå- Apple förlängde mitt kontrakt - igen! Nu är fram till jul som gäller! Den där fyra timmarna som jag tillbringar med att pendla har jag ju förstås svårt att vara tacksam för, det måste erkännas. Fast att jag fått ledig hela veckan, DET bugar jag för!) 

I vår lilla oamerikanska familj så betyder ju inte Thanksgiving så himla mycket, även om det är en välkommen ledighet varje höst. Har ju inga barndomsminnen som man återuppleva, även om jag har haft några riktigt supermysiga kalkonmiddag i mina dar. 

Minns speciellt min första i Portland, när jag först flyttade hit till USA "på riktigt". Jag hade just börjat mitt andra jobb, det räckte liksom inte med ett, i en klädesaffär , J Crew, och där skulle jag jobba över julen. I kassan hittade jag J,en lockig blondin från Minnesota, elle var det kanske hon som hittade mig egentligen. Hon tycket iallafall det lät hemskt när jag inte hade några planer för kalkondagen (ännu hemskare tyckte hon att det var att jag inte visste mitt social security nummer utantill, men med tanke på att jag just fått det, så var det kanske inte så konstigt..Fast jag har ganska dåliga koll på det nu oxå förresten..Nummer är liksom inte viktiga för mig, what can I say) och bjöd hem mig till till sig på stuts. 

Minns att jag gick dit med en flaska glögg naturligtvis. Vad dricker man annars när det nästan är december!? Den blev en sådär nästan lite magisk kväll framför brasan, det kändes som en Friends-episod eller något, så amerikanskt och kul var det. Dessutom blev det början till en ganska härlig vänskap. På J Crew, bakom en hög av tröjor så hittade vi också så småningom H och så var trion fullbordad. I nästan tre år  upptäckte vi irländska barer, och vek brallor ihop på J Crew tills vi alla tre i princip lämnade Portland samtidigt och flyttade vidare till Nantucket, San Francsico och Sydney. Jag flyttade som vanligt längst! 

I dagarna  är det exakt 15 år sedan vi traffdes där ibland lammullströjorna, och både H och J finns fortfande med på Pias karta. J bor numera i Aspen i Colorado och var här i oktober med sin familj och H bor i Minnesota och blev med åren en av mina mest entusiastiska resepartners. 15 år av vänskap. Det, om något  är väl något att vara tacksam för.

I år har vi tackat nej till diverse kalkonfester och hyrt en stuga vid havet. Ser fram långa promenader, vin framför brasan och så tjatar S om att vi ka äta ostron tydligen. Inte en kalkon i sikte.....

My hometown

My hometown. This is my hometown. Springsteens röst ringer i öronen på mig när jag struttar nerför Södergatan i Malmö. 

Jersey it ain’t, but it’s my hometown. 

Det är juli månad och man kan ju undra hur många nyanser av grått det egentligen finns på en skånehimmel en mulen sommardag? Marty, där jag köpte mina första supervida byxor som var så långa att de (lyckligtvis) gömde platåtofflorna, med texten “Jag är en goding “, ligger kvar vid Gustav. Flyttade 100 meter från hörnan där MQ nu ligger. Som har REA upptäcker jag och när jag går in slänger jag ett öga på Frittidsresors butik tvärs över gatan. Ett annat liv, in a galaxy far, far away..Undrar hur deras uniform ser ut idag?  Kanske har den rationaliserats bort nu när vi alla är så individuella? Det var ganska skönt att inte behöva tänka på vad man skulle ha på sig varje morgon, men trött på turkost blev man ju... 

Känner mig lyckligtvis inte totalt ohipp inne på MQ, hittar t o m en tröja som jag gillar och så blir det Bokakademin nästa. Där jag stannar i timmar. Alla dessa böcker på MITT språk. Fantastiskt! Köper på tok för många böcker som vanligt, speciellt med tanke på att vi ska till Grekland om en vecka och stackars S som kommer att få släpa runt “100-åringen som gick ut genom fönstret och försvann” och andra nödvändigheter, i den grekiska ö-världen.

Hittar kanelbulle-och smultronte i en, i alla fall för mig, ny butik på Södra Förstadsgata och en livsviktig disktrasa med dalahästar slinker också ner. Två fnittriga, ursöta japanska tjejer köper också några och jag undrar lite för mig själv vad de kan tycka om Svea Rikes tredje största stad. 

Tokyo it ain’t but it’s my hometown. 

Slår mig ner på Cafe Hollandia som numera håller sig med trendiga mjuka soffor på gågatan, inga rangliga stolar här inte och så minns jag Cafe Maritza på Södergatan där vi satt och hängde varje fredagseftermiddag efter skolan. Dock inte förrän vi hade gått ett par varv fram och tillbaka på Södergatan och var säker på att vi hade liksom spanat in allt och alla, och att åtminstone någon av grabbarna i MFF hade lagt märke till att man var där. Ett stopp på NKs sportavdelning var obligatorisk så att man iallfall hade sett, om man nu inte kunde köpa, de senaste färgerna av Lyle and Scotts lammullströjor och La Costes tenniströjor. Min favorit var vinröd, den var bara såå snygg! Klart bättre än platåtofflorna iallafall - tur att man lärde sig med åren.

Ett par timmar sitter jag på en restaurang på Stortorget, där St Petri kyrkan där jag är döpt, bröstar upp sig i bakgrunden, med min kompis Å som jag inte sett på en otroligt massa år. Först trodde vi att det var 20 år sedan vi sist sågs, i Köpenham där jag bodde då, men det visar sig tack och lov bara vara 14. Eller är det kanske 16? Hur som helst så känns det som ...tre! Max!  Härligt när det blir så. För vi ser förstås precis likadana ut, skrattar gott åt alla minnen och grabbar och jag hör alla dessa namn som jag glömt och nu hittar bilder av lång, långt ner i minnesbalken. Fester på Crocket, lördagar på KB och nattmat på Stippes. Another lifetime.

Många timmar senare sitter jag på bussen, den buss som ML kan kalla vad de vill, men den som alltid kommer att vara buss 37b för mig, och eftersom det är fredagskväll är den fylld med 22-åringa som ska av vid Folkets Park och.. Moriskan! Inte mycket nytt där inte, tror t o m att min mamma svängde runt i den där paviljongen på sin tid. 

Och visst har Centralstationen fått sig ett behövligt lyft, Latinskolan fasad målats gul och Turning torso och Öresundsbron satt stan på kartan med artiklar t o m i  Architectural Digest. Men på gott och ont, är , i grund och botten, väl stan densamma. Just på den där bussen, i sommarnatten, känns det åtminstone så. Vi sluter fred där på de gröna sätena, Malmö och jag.
San Francisco you ain’t , but you are my hometown. 

Indiansommar och äpplen

Så här var det. Jag låg i det Egeiska havet och flöt runt ett par veckor- juli hade just blivit augusti och det var sommar, verkligen sommar. Sedan kom jag tillbaka till SF började jobba på ett projekt för Apple, blinkade typ tre gånger och när jag vaknade imorse stod det plötsligt november på datorn!! Men va sjutton - hur kan det bli så??? Var tar all denna tid vägen???? 

Ja, egentligen försvinner den förstås som mest när jag sitter och skumpar ner till Cupertino och Apple till ett projekt som förlängs och förlängs och förlängs....Skulle ha varit i där tre veckor, men tre månader senare, är jag fortfarande där....Och spenderar sisådär en 3-4 timmar i bilen varje dag, är supergnällig när jag kommer hem och förstår road rage så mycket bättre nu. Fast om tre veckor tror jag att det är slut. Nästan  helt säker på det!  Lite intressant att ha besökt corporate America, även om alla försäkrar mig att Apple inte är sådär typiskt precis. Min tid där har knappast varit typiskt, jag hade just börjat när Steve Jobs avgick och sedan dog någon månad senare. iSad:(.  

Annars är det, som vanligt, människorna som är bäst med jobbet. Alla dessa översättare från hela världen, som ett litet miniatyr FN sitter vi där och pladdrar på olika språk och hjälper varandra när vi kör fast. Sån’t där gör mig nästan löjligt rörd, jag vet inte varför.När She-ri från en liten by i västra Taiwan förklarar program för Pia Persson från Malmö. Och så hoppar Örcan från Ankara in och förtydliggar liksom. Go global!

För övrigt är projktet så sekretessbelagt att jag var tvungen att köpa en t-shirt med texten “I went to the Mac campus and that‘s all I can say” i Mac- shoppen. Och så passade jag på att köpa en iPad också. Och så blir det nog en iPhone i nästa vecka. Men jag är INTE hjärntvättad, inte ett dugg!  

För övrigt är det alltså då höst i San Francisco. Det är utan tvekan min favoritårstid här.  Sisådär en 25 grader varmt, en loj sol från en blå himmel. San Francisco Bay glittrar i solen och fylls med segelbåtar, och plötsligt minns jag igen varför jag valt att bo här. Turistmassorna är borta, och nu är det bara de som verkligen har läst sin guidebok som vandrar omkring på gatorna i sina t-shirts och sandaler och med ett lyckligt leende på läpparna. För San Francisco är inte , som jag tjatat om förut, en sommarstad! Det är inte för inte som Mark Twain utbrast that "the coldest winter he ever spent, was a summer in San Francisco". Nu tror jag personligen inte att Twain någonsin traskat omkring i ett snöblaskigt Malmö i typ januari när vinden viner och får tre minusgrader att kännas som 40. Inget känns kallare än det! Men visst, i juli och augusti lägger sig dimman som ett lock över stan, vinden viner och förvånade shortsklädda turister springer in i första bästa GAP och köper jeans och tröjor. Och jag brukar som bekant fly till Europa, i hopp om sol och sommar. 

Men dagar som dessa är allt förlåtet. Det är som om stan verkligen vill be om ursäkt och står där lite med mössan i hand och skrapar med foten. Men hörrdu Pia förlåt för all den där dimman, det var inte meningen att du skulle frysa så där! Och jag förlåter, varje höst säger jag OK, vi glömmer sommaren. Men gör inte om det! Jag tror de har frost i New York..He, he, he...