Så är den här- den helg som amerikanarna reser som mest, flygpriserarna drar iväg och plötsligt kostar det lika mycket att flyga till Omaha, Nebraska en torsdag i november som det gör att flyga till Paris i maj. En vild gissning är också att det är den helg som man äter som mest i det här landet. För det är det som Thanksgiving handlar om, att man träffas och äter i princip och så kollar man visst på amerikansk fotboll också, tror jag.
Och så ska man tänka på vad man har att vara tacksam för, förstås. Det hörs ju på namnet! Tacksägelsedagen! Och det är ju en hel del när man börjar tänka efter. Att man är frisk och har vänner och familj och tak över huvudet och jobb ( jodå- Apple förlängde mitt kontrakt - igen! Nu är fram till jul som gäller! Den där fyra timmarna som jag tillbringar med att pendla har jag ju förstås svårt att vara tacksam för, det måste erkännas. Fast att jag fått ledig hela veckan, DET bugar jag för!)
I vår lilla oamerikanska familj så betyder ju inte Thanksgiving så himla mycket, även om det är en välkommen ledighet varje höst. Har ju inga barndomsminnen som man återuppleva, även om jag har haft några riktigt supermysiga kalkonmiddag i mina dar.
Minns speciellt min första i Portland, när jag först flyttade hit till USA "på riktigt". Jag hade just börjat mitt andra jobb, det räckte liksom inte med ett, i en klädesaffär , J Crew, och där skulle jag jobba över julen. I kassan hittade jag J,en lockig blondin från Minnesota, elle var det kanske hon som hittade mig egentligen. Hon tycket iallafall det lät hemskt när jag inte hade några planer för kalkondagen (ännu hemskare tyckte hon att det var att jag inte visste mitt social security nummer utantill, men med tanke på att jag just fått det, så var det kanske inte så konstigt..Fast jag har ganska dåliga koll på det nu oxå förresten..Nummer är liksom inte viktiga för mig, what can I say) och bjöd hem mig till till sig på stuts.
Minns att jag gick dit med en flaska glögg naturligtvis. Vad dricker man annars när det nästan är december!? Den blev en sådär nästan lite magisk kväll framför brasan, det kändes som en Friends-episod eller något, så amerikanskt och kul var det. Dessutom blev det början till en ganska härlig vänskap. På J Crew, bakom en hög av tröjor så hittade vi också så småningom H och så var trion fullbordad. I nästan tre år upptäckte vi irländska barer, och vek brallor ihop på J Crew tills vi alla tre i princip lämnade Portland samtidigt och flyttade vidare till Nantucket, San Francsico och Sydney. Jag flyttade som vanligt längst!
I dagarna är det exakt 15 år sedan vi traffdes där ibland lammullströjorna, och både H och J finns fortfande med på Pias karta. J bor numera i Aspen i Colorado och var här i oktober med sin familj och H bor i Minnesota och blev med åren en av mina mest entusiastiska resepartners. 15 år av vänskap. Det, om något är väl något att vara tacksam för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar