Brev

-Jag ska börja på hushållskola till hösten.

Vi satt i omklädningsrummet efter fotbollsträningen när A släppte den stora bomben. Hushållskola! För mig kunde hon lika gärna ha sagt att hon skulle flytta till Moskva och bilda rockband, så fullständigt främmande var det begreppet för mig. Jag tror att jag stammade fram något om att “men du skulle ju bli polis”....Och, ja, det hade hon ju först tänkt men nu verkade detta liksom bättre och mer intressant. Jag kliade mig i huvudet och undrade vad som hade hänt med V Klagstorp stötande mittback, bundsförvant och räddare i nöden för mig, lagets enbenta och ofta omsprungna högerback. Vi var typ 18 år och tjejerna i det genom tidernas sämsta fotbollslag (vi hade så dålig målskillnad att man skrev om oss i Skånska Dagbladet! Jodå, man kan bli känd på många sätt! Man behöver inte vara med i en dokusåpa) stod i begrepp att bestämma vilken riktning deras liv skulle ta, för gymnasieåren var över.

När hösten kom så började A mycket riktigt på Åkersberga Hushållskola någonstanns på den skånska landsbygden, medans jag till mångas förvåning, kanske mest min egen, hamnade på bankkontor i Malmö och stansade uttagsblanketter och log mot kunder. Detta tilldrog sig på en tid, långt innan mobiler, i-phones eller ens e-mail fanns, så det måste väl ha varit på Medeltiden eller så.  Och vad gjorde man då för att hålla reda på vad ens kompisar höllt på med, om man inte kunde texta dem stup i kvarten?Jo, vi skrev brev! Massor med brev! Långa brev! Korta brev! Osammanhängande brev! Roliga brev och föralldel, lite halvtradiga brev också! Jag satt och plitade på mina lunchraster och hur mycket kunde det egentligen hända där på Värnhemstorget! Men A verkade minsann ha det ganska kul där på landet, kanske mest beroende på att det fanns en massa flygofficerare på Revinge och det annordnades baler och vad är väl en bal på slottet om inte alldelles underbar! Varenda dag verkade vara tagna ur en gammal svart och vit svensk långfilm, en sådan där som visades varje söndagseftermiddag på TV 1 klockan tre.   

Och jag tror att det var egentligen där, på S E Bankens kontor 5504 som jag på allvar  började älska att skriva, och lunchrasten blev snabbt dagens höjdpunkt. Det var nog också där som jag insåg att jag aldrig skulle bli någon vidare bankkamrer, eller bra på att bo i Malmö heller för den delen. Några månader senare flyttade jag till Stockholm, och reste därifrån vidare till San Diego, medans A flyttade till Uppsala för att plugga( Till hushållslärare minsann. Det visade sig att hon hade hittat alldelles rätt) Minns fortfarande hur jag ibland satt i den kaliforniska solen och bara väntade på brevbäraren, som i sina shorts och solglasögon var min bäste vän. Och den totala lycka jag kände när det fanns brev till mig! Fullständig julafton! Ingen Skype och ingen MAC...Bara jag och ett brev.  De flesta var rosa och alla hade den obligatoriska Snobben-stickersen på! Söta grabbar och vad vi skulle bli när vi blev “stora” var hot topics.

 Så småningom lämnade jag min plats i solen och reste tillbaka till Stockholm, vidare till Tyskland för att sedan i flera år, horda turister i den Grekiska övärlden och Sydostasien. A hade nu flyttat vidare till New York och vid det här laget hade det nog gått 7-8 år sedan den där dagen i omklädningsrummet. Och hela tiden skrev vi. Breven hade övergått till mer sofistikerade rapporter från svenska generalkonsulatet i New York och reseäventyr från New Dehli och Nepal. Västra Klagstorps backlinje höllt på att växa upp.

Det var nog i mitten på 90-talet som breven slutade gå över Atlanten och alla andra hav som de måste korsa för att hitta mottagaren. Dels bodde plötsligt A och jag i samma stad för första gången på 15 år, och dels så hade alla människor, just det, en dator! Så när jag lämnade A och hennes växande familj i Portland, Oregon för att åka till Sydney och kolla in om australiensiska män var något att ha, så skrev vi inte längre brev. Istället skrev jag ner alla långa tankar och skickade dem... rakt ut i cyberspace.! Inget kuvert, inget frimärke och instant gratification. Och visst, tekniken är ju otrolig, den gör det ju det möjligt för mig att nå ut till er på ett par sekunder. 

Men ändå , i A’s garage i Canada, där hon numera driver Cafe Beaches och bakar hallongrottor, så står  det flera lådor av mina gamla brev bland cyklar, skidor och svenskt julpynt.  Brev, med stämplar och exotiska avsändaradresser och fullständiga uppsatser om vad som försegick i huvudet på en tjugoett-årig Pia. Och i en källare i Malmö, ligger alla A‘s svar och väntar på att bli lästa igen. Någon dag, när vi är åttio eller så, så får vi träffas någonstans i mitten, i Texas eller något, och dricka Pina Coladas och läsa dem tillsammans!  

Om någon vecka så fyller min brevvän, hjälp vilket vackert ord, år! 
Så grattis på födelsedagen, Anna! I år kommer det ett riktigt födelsedagskort på posten! Hade jag kunnat hade jag använt Ponnyexpressen!