Tisdagar är speciella dagar. Måndagar kan ju som bekant vara ganska tuffa för de flesta, så bara det faktum att veckans värsta dag är över, gör att man är ganska glad när man vaknar en tisdagsmorgon. Själv har jag alltid haft ett speciellt förhållande med tisdagar efter att läst en av mina all time favoritböcker Tisdagar med Morrie, den sanna berättelsen om sociolog professorn Morrie Schwartz och hans elev Mitch Albom, som alltså också skrivit boken. Efter att ha lovat att hålla kontakt med sin favoritlärare när han är klar med sina studier, så gör förstås Mitch inte alls det utan ger sig ut i livet och blir så småningom journalist på en dagstidning i Detroit. Sexton år senare ser han sin gamle professor i en intervju på TV, Morrie har drabbats av ALS (muskelsjukdom) och sitter i rullstol. Mitch återupptar kontakten med Morrie och upptäcker snabbt att han kan fortfarande lära sig massor av Morrie och besöker honom ...just det...varje tisdag! Morries visdom och optimism boken igenom är minst sagt inspirerande och tänkvärd, det är en sådan där bok som man ska plocka upp och läsa igen typ vartannat år, in case you forget...
Min elever på skandnaviska skolan här i San Francisco har ingen tisdagar med Morrie att se fram emot, utan har istället tisdagar med ....Pia! Nu har jag inte alls några blonda illusioner alls om att jag är så där vis och klok som Morrie, men det är alltså just på tisdagar som jag sätter mig i bilen och kör till Skandinaviska skolan för att undervisa. Det tar typ 45 minuter att köra dit och jag brukar använda den tiden till att komma på “Sverige humör”. Detta gör man bäst genom att sätta på en gammal svensk CD och lyssna på den på högsta volym samtidigt som man själv vrålar med. Ted Gärdestad, Thomas Ledin och Magnus Uggla funkar bäst, de kan bara toppas av "När vi gräver guld i USA", som jag ibland kan lyssna till tre gånger på raken. Har jag dessutom Ahlgrens bilar att knapra på är lyckan fullständig.
Godiset brukar ta slut ungefär samtidigt som jag kommer fram till regnbågs tunneln som skiljer Marin, det området som jag bor i, från själva San Francisco stad. Jag vet inte hur många gånger jag har kört genom den där tunneln, men varje gång, så tappar jag andan för sisådär en tiondels sekund när jag kommer ut på andra sidan. För där på vänster sida ligger San Francisco, hela stan går i vitt och man kan skymta Coit Tower, the Pyramide och Palace of Performing Arts, allt i ett svep. Till höger närmar sig Golden Gate bron, som glittrar och skimrar alldeles röd och den ska jag alltså över. Det är helt enkelt vansinnigt vackert, speciellt en solig dag eller ännu bättre, vid solnedgången, som ofta är på gång när jag kom körandes. Svårt att slå den pendelvägen.
När någon för typ sex år sedan föreslog att jag skulle undervisa i svenska här i USA, så skrattade jag ganska gott. Jag undervisade ju redan i engelska och principen borde vara densamma, men vem i himlens namn skulle vilja lära sig svenska här? En hel del visade sig. Jag hade 18 nybörjare i min första klass och fick slänga ihop en läroplan på en helg, jag var så säker på att klassen skulle bli inställd att jag inte hade någon. Sedan dess har jag haft 100 -tals elever genom åren. Många är gifta med svenskor, Sveriges bästa exportvara:) och OK, en del svenska grabbar verkar ganska populära också. Andra har svenska rötter eller har rätt och slätt insett hur hippt och coolt vårt vackra land är, de har bott där eller tänker flytta dit.
Det faktum att någon vill ta sig tid att lära sig mitt språk gör mig alltid lite ödmjuk. Svenskan är, hur vackert det än må vara, ett litet språk och jag tycker också att det är fantastiskt när mina elever visar ett sånt intresse för vår kultur. För det gör de verkligen! De bakar semlor, kollar på Bullibumpa på SVT och kan KUBB-reglerna bättre än deras fröken. De lyssnar på Bo Kasperssons Orkester och Mauro Scocco och kan sjunga "Hej tomtegubbar slå i glasen" så taket fullkomligt lyfter. De vet att man INTE kan heja på Norge i skid VM, ja inte i något slags VM, hur överlägsna de än må vara. Och de vet att det egentligen är väldigt lite skillnad på hur vi firar midsommar och jul, man byter bara midsommarstången mot julgranen, maten och danserna är i princip samma och ibland är vädret snarlikt under dessa helger också. Och absolut stoltast blir jag när det börjar närma sig sommarlov och vi sjunger "Sommaren är kort" på avslutningen och de skorrar på r;en så där härligt att man bara vet att deras lärare måste ha varit skåning :).
Naturligtvis har jag själv lärt mig jättemycket, både av mina elever och om vår kultur och historia. För de frågar förstås massor, saker som om jag i början inte hade någon aning om. Varför uttalas "köra bil" och att "sjunga i en kör" annorlunda? Varför firar vi vår nationaldag just den 6 juni? Varför har man inte king size sängar i Sverige, och varför envisas så många svenskar med att ha två enkelsängar ihopsatta istället för en jättesäng? Och är det sant att svenskar ofta tar med sig sina egna lakan när de ska sova över hos bekanta? Och om det är så, varför i hela fridens namn gör de det? Varför finns det inga tvättautomater ute på stan i svenska städer?VA? Måste man BOKA tid i tvättstugan??? Saker som man vuxit upp med känns plötsligt inte alls lika självklara när man ser det genom ögonen av en annan kultur. “Det bara är så” fungerar” inte alltid som en förklaring... Så under “Tisdagar med Pia” har både jag och mina elever lärt oss massor. Och Morrie i all ära, jag är tämligen säker på att ingen av hans elever kan dansa “Små grodorna” som mina!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar