Puma

If you don't like the weather, just hang around for a few minutes and it will change. Det säger människor som bor i den här stan och det är verkligen sant. På mindre än en vecka har vi gått ifrån förra helgens söndagsutflykt till stranden till att vakna upp denna söndag till snö på Mount Tam som ligger typ 20 minuters bilfärd härifrån. OK, inga drivor a la Sverige men ganska mycket för att vara här. Naturligtvis måste vi upp och kolla in detta, man blir så där när man inte bor i slask eller behöver skotta bort eländet varje morgon. Här skulle slängas snöbollar!

Så vi kastade oss i bilen på söndagsmorgonen och körde hela vägen upp på kringelkrokiga vägar bara för upptäcka att de hade stängt av vägen till toppen, så att galna californiabor som aldrig kört i snö, inte skulle köra av vägen. Ganska sura körde vi ner igen, men eftersom det plötsligt var så himla vackert väder, snön måste ha smält i en rasande fart, så bestämde vi oss för att gå på hike, i Tennessee Valley, en nationalpark som ligger i närheten.

Vi gick kustvägen, som går ut mot en liten strand, och jag kollade lite förstrött upp på kullarna och plötsligt bara satt hon där och gäspade i solen. En stor vacker puma! Nej, jag menar inte en smart kvinna över 40 som föredrar yngre män, det finns föralldel en del av dem här också! Nää, ett gigantiskt kattdjur, ca 2 meter långt, med skinande blank päls var det som satt där typ 20 meter ifrån oss! Jag höllt på att trilla av stigen i glädjeyran, det hör verkligen inte till vanligheterna att man ser ett mountain lion som man kallar dem här. De är smarta, ganska skygga djur, som livnär sig på rådjur och andra smådjur och attacker på människor är ovanliga. Så småningom lunkade hon iväg, slängde oss en förströdd blick över axeln och försvann över kullen. Sorry humans, I have a lunch meeting with a rabbit in couple of minutes..   Kvar stod vi och bara gapade...

På kvällen satt vi på the Cliff House, en bar nere vid havet och drack Bellissima och kollade in solnedgången och berättade om vårt möte med THE LION för var människa som orkade höra på. Och runt klockan elva, när vi berättade historien för typ tionde gången, och saltat den lite varje gång så där som man gör, så hade vår vän puman vuxit och blivit tre meter lång, engelsktalande och kommit fram och hälsat....The art of telling a story!

Känd blåsig bro!

Våren som kom ....och gick!

Det går en vind över vindens ängar...

Så är vi tillbaka. Vi lämnade ett kokande Sydney, det var typ 40 grader den dagen vi reste, drog jeans och tröjor på oss, svettades på flygplatsen och förberedde oss för ett vintrigt San Francsico. Landade dock till...mera sommar!Hurra! Det har varit  soligt och varmt här sedan vi kom hem, jag har sprungit omkring i mina små sommarklänningar och malligt  visat alla min solbränna. Kaffe på balkongen, vackra skära solnedgångar och t o m strandbesök i bikini på Stinson Beach har hunnits med.Ganska ovanligt för San Francisco i februari, det kan jag lova (Bara en galen man badade i det 12 gradiga vattnet dock och ja, han var från Australien).Plötsligt var det inte alls så jobbigt att vara tillbaka som jag trott! 

Nåja, innan ni slutar läsa det här och bläddrar vidare till nästa blogg, för vem vill sitta och läsa om människor i värmen, när man, som många av er, sitter norr om ekvatorn och fryser, så kan jag lugna er med att så där skönt är det inte längre. Igår tog sommaren abrupt slut. Istället blev det plötsligt storm. Inte en sådan där mesig sak som vädergubbarna här kallar storm, vilket vanligen innebär att regnar i 20 minuter och sedan är det över. Nää, det blev faktiskt ett rejält oväder, bilen höllt på att blåsa av vägen när jag körde över Golden Gate Bridge igårkväll, för att undervisa på Skandinaviska skolan och inatt vaknade vi av att det regnade in från vårt sovrumsfönster och vi fick sätta plastskålar i hela fönsterkarmen...I’d rather be surfing, det måste jag säga...

Annars är det ganska lustigt det där med vinden. Jag kan vara varsomhelst i världen, börjar det blåsa, så känner jag mig bara såå hemma. Indiska bergsbyar, en vietnamesisk tågstation eller en nya zeeländsk nationalpark, var jag än är, när vinden drar igång fylls jag av ett ganska behagligt litet lugn! Det är då man vet att man är skåning.  Det framgår solklart att man vuxit upp i detta platta landskap, där vinden river och sliter i en sommar som vinter, man har cyklat till skolan i motvind och mirakulöst nog cyklat hem samma dag i samma motvind för då hade vinden vänt! Man har spelat fotboll i den, man har sprungit i den, svurit åt den när den skapat enorma snödrivor och blåst genom märg och ben en vinterdag,  och älskat den, när den en varm sommardag, skapar vindsus i farmors björkar. Vi är alltid lite tilltufsade av vinden, vi skåneungar, alltid lite rufsiga i håret.” Det är ändå alltid samma himmel överallt”, skaldade Hyllander på sin tid. Här, på Pias planet, är den där vinden ganska internationell den också!.

Operahuset.. förstås!

Vattenvy

The best address on Earth...?

Vår sista dag i Australien och vi är tillbaka i Sydney. Vi tar tåget in till Circular Quay, och slåss med turisterna på trappan till Operahuset, betalar på tok för mycket för mjuka koaler i butikerna som ligger längs med kajkanten och käkar lunch i the Rocks, stan äldsta kvarter, där allt började för mer än 300 år sedan.  Vi klagar inte på värmen när vi stiger på färjan till Balmain för en snabb båttur (däremot gnäller jag ganska rejält varje gång jag rör mig lite snabbt, jag har ont i princip överallt efter gårdagens surfäventyr. Jädrans Bowie!)  utan sitter där bara, i hettan och tar in alltsammans. En lördagsseftermiddag i mitt i sommaren, med segelbåtar, de gröna och gula färjorna som sätter fart mot Manly, och plaskande blått vatten. Sååå Sydney!  

Man kan ju undra vad Captain Cook hade tyckt idag om han hade suttit där med oss på färjan. Det var alltså han, denne brittiske sjökapten som “upptäckte”  Australien, enligt historieböckerna. Sanningen är förstås att det fanns människor lååångt innan dess, typ för 40 000 år sedan. Det är en otroligt vacker stad och frågar du en Sydneybo. så är det förstås världens vackraste. Och visst är de partiska, men en dag som denna så är det inte mycket som går upp  mot Australiens största stad, det måste medges. Sorry Stockholm! Jag brukar alltid dra upp vår vackra huvudstad när den diskussionen drar i gång, men... Och det Sydney saknar i historiska byggnader kompenserar man med stränder och salta hav.

Det hängde en gammal ölreklam från Foster i svärmors garage. Den har hängt där i taket i massor med år och jag tror att det var min käre svärfar som såg till att den kom upp, lagom i tid till att jag skulle fira min första jul i OZ. Texten är kort och koncis. 

"I believe that Australia is the best address on Earth". Numera är skylten nedmonterad och ligger i en av våra resväskor. Vi får väl plocka undan den runt den 4 juli åtminstone....

Gidget-eat your heart out!

Min favoritposition

Hang Ten

Jag håller fast i brädan, minns plötsligt inte alls vad det är meningen att jag ska göra och när jag för en tusendelssekund faktiskt minns instruktionerna, så gör jag tvärtom. Och står naturligtvis på näsan. Ut i vågorna igen. Kallsup. Upp på bradan igen . Och igen .Och igen. Hur kommer det sig att man aldrig ser den här delen i surffilmer?  Jag börjar sakna Bowie. Borde han inte vara här nu och liksom hjälpa till? Hålla i min bräda och INTE släppa taget! Egentligen är det hans fel alltsammans! Och jag skulle allt gärna vilja träffa den den där 88-åringen! Glömde han tala om att hon var en f d cirkusarbetare eller ? Maken börjar irritera mig våldsamt nu också. Han leker papparazzi där uppe på stranden och vinkar glatt varje gång jag kommer upp till ytan för luft.

-Are you sure I can’t use my knee just to get up, säger jag utmattad till Brad när jag slagit mig fram genom vågorna igen.

-Not in my class, säger Brad. Have you ever seen Kelly Slater doing that?  Nu måste jag erkänna att jag inte kollar in Kelly, the No 1 surfer in the world, allt för ofta.Vi umgås inte riktigt i samma kretsar.  'Hade vi  gjort det kanske jag hade haft bättre koll på läget. Jag vet knappt hur mannen ser ut, jag vill bara stå upp på den förbaskade brädan

-.It’s just like riding a bike hävdar Brad, och håller tag i min bräda medans jag kravlar mig upp.

-Well, I was on a tricycle for a very long time muttrar jag och det låter faktiskt som om Brad skrattar bakom mig...

Och plötsligt, händer det, på ren trots, för ett par sekunder, står jag plötsligt upp, och blir förstås så exalterarad att jag trillar i! Tjoo hoo!! Vilken känsla!  Take that, Kelly Slater!   .

-Your getting really brave, Blondie, ropar Brad. Yeah, I ‘m back!

 Två timmar, åtskilliga magplask, 52 foto och faktiskt ett par sekundlånga standups senare, så är lektionen slut. Utmattade tar vi oss upp på stranden, och jag undrar i mitt stilla sinne om jag överhuvudtaget kommer att kunna gå imorgon, så mörbultad är jag. Sakta börjar vi den mödosamma vägen tillbaka till hotellet...

På kvällen sitter vi på balkongen på Noosa Surfclub, skuggorna bli långa och den låga solen färgar stranden långsamt rosa.. Jag har varit och köpt min snygga keps från Noosa Longboards , den som jag lovade mig själv att jag bara fick köpa om jag äntligen tog en surflektionlektion. Nu ligger den framför mig på bordet, grå med knallröd logo och jag tycker att den är vansinnigt cool. Maken och jag har slutit fred efter det att han försäkrat mig att jag är den modigaste fru han någonsin haft. Och ja, den enda...Ute i vattnet ligger några surfare och guppar och väntar....Och jag kan förstå att detta blir en livsstil, att jaga detta blå, att mästra dessa vågor...Att flänga jorden runt i jakten på den perkfekta vågen. An Endless Summer..

 Så  surfcamp i Costa RIca till hösten?? Hmm...Just nu vill jag bara njuta av mitt vin, tror jag ..... Och fundera på hur jag ska komma ur sängen imorgon bitti.. 

Mot vattnet!

To catch a wave...or not!

Jag tar ett djupt andetag, drar surfbrädan med mig ut i vattnet och försöker höra vad Brad säger. Vattnet är, tack och lov, varmt. Jättevarmt, typ 26 grader eller så. Jag älskar att plaska runt i badkarsvarmt vatten, ska jag stå på huvet ska det sjutton vara varmt! Därför har jag också valt att ta min första surflektion här och inte i norra California där jag bor. Det är en av de där sakerna som de annars så pratsamma San Francisco borna  aldrig berättar för en, förrän det är för sent. Man har redan förälskat sig i San Francisco, packat väskorna och flyttat dit när man inser att dimman kommer varje “sommar” och varmare än typ 15 grader blir det aldrig i vattnet. Nu finns det förstås andra saker som gör att jag älskar i “min” stad t ex våren, hösten och ofta också vintern när det aldrig är tal om att snöskottning eller rutskrapning och man kan lapa sol på balkongen i februari. 

Ända sedan vi kom till Noosa för nästan en vecka sedan har vågorna varit försvinnande små och inte speciallt många, vi har legat och guppat omkring som små Nemos i vattnet. Idag är det förstås en helt annan historia. OK, det är knappast några “Mavericks barrels” som det är frågan om, men vågorna kommer snabbt, högt och ofta och det är svårt att hålla styr på brädan som är minst sagt otymplig. Det tar mig en stund att komma på att det är bättre om jag låter brädan flyta över vågorna istället för att tvinga dem igenom vågorna. 

Så här i början är det tydligen meningen att vi bara ska paddla oss in till stranden  liggandes på brädan och det bör jag väl klara om jag bara kommer upp. Det gör jag med Brads hjälp och jag rider på en lång våg ända in till strandkanten där jag, lite ograciöst, det måste medges, välter...Andra gången går det bättre, det är ju riktigt roligt att ligga här och kolla in folk och fundera på livet. Om jag nu bara inte behövde slåss mot vågorna när jag ska tillbaka ut, skulle jag nog kunna göra detta på heltid....Jag tar mig ut igen, får kallsup efter kallsup  när vågorna slår över mina futtiga 165 cm, men till slut är jag ute hos Brad igen som grinar glatt och ser ut som Zeke Varg när han säger -OK, blondie, it’s time to stand up this time! Jag kravlar mig upp på brädan, tittar över axeln, ser en gigantisk våg komma mot mig, och hinner tänka, 

“I am soo going to die” innan vågen tar tag i min bräda och skjuter mig framåt.

surflektion...på land!

Looking for Bowie

Klockan är nio på morgonen och vi står där på stranden under solskyddet och svettas. Det var säkert redan nästan 30 grader och sanden så het att det inte går att stå i den.  Vi har samlats på strandens norra del, långt ifrån de gula och oranga flaggorna som markerar var man får bada. Always swim between the flags, är en mantra som barnen i OZ är uppvuxna med. Där håller badvakterna ett öga på dig. Så inga badare i närheten, vilket är bra, men den där stenpiren som går ut i vattnet verkar vara på tok för nära oss. Det verkar inte speciellt svårt för en Pia att krocka med den! Jag kollar snabbt in motståndarna Sex pers i gruppen. Fem tjejer. Det var väl det jag visste. Bowie magic! Yngsta tjejen är typ tio år och äldst i gruppen är....jag!! Ingen 88-åring så långt ögat når, och heller ingen Bowie.

-Always read the fine print in a contract, säger min make och skrattar. You didn’t rent Bowie, just a surf board.

Jag suckar och travar efter min instruktör, som jag tror heter Brad eller nåt och som inte alls är lika söt som Bowie, och som dessutom uppmanar mig att inte glömma min surfbräda som ligger där borta och väntar på mig. Maken till fräckhet! Ska jag behöva släpa på den själv? Brädan är stor, typ nästan 3.5 meter och tung. Jag tycker första lektionen borde vara hur man bär sin surfbräda, tydligen ska man inte släpa den, men mina korta armar når inte runt... 

Vi sätter oss mitt på stranden med våra surfbrädor och tacksamt konstaterar jag att det verkar som om vi ska var på land ett tag. Solen gassar, den yngsta  eleven ritar blommor i sanden och lyssnar inte alls på vår lärare och hans instruktioner och den äldsta eleven lyssnar inte heller utan sneglar på vågorna där ute. Är de inte betydligt större än igår? Och fler liksom...

När det är dags att öva hur man står på brädan har jag därför förstås ingen aning om hur man ska göra. Jag smygkollar på de andra. Ligg på brädan, ganska långt bak, fötterna ska nästan röra vid bak kanten. Händerna platta under överkroppen, ditt starkaste ben(oftast ditt högra ben) ska dras upp vid knät, sätt i tårna i brädan med ditt andra ben, pressa upp överkroppen med händerna, ta sats med vänsterfoten och hoppa upp, utan att sätta i knät. När du “landar” ska ditt vänster ben vara framför ditt högra, som liksom håller din tyngd. Nää, inte så enkelt ens på land!! Vi tränar ett par gånger och jag skrattar gott åt mina tappra försök tills jag hör Brad säga:

Let’s go catch a wave! Jag kollar ut över havet och vågorna är plötsligt enorma.

Bowie

-Min äldsta elev var 88 år och hade prövat allt annat, surfing var sist på hennes lista. Min tyngsta elev vägde 180 kg. Efter två timmar med mig stod de upp på brädan.

Så säger Bowie. (Yeah, just like the singer) Han är typ 21.Max. Och sååå söt med sitt halvlånga solblekta hår och pepparkaksbruna ögon! Snabbt överslag. Är jag 88 år? Svar: Nej, inte än. Väger jag mer än 180 kg? Svar: Nej, inte än. Betyder det att jag borde kunna stå upp på brädan efter två timmar? Svar: Nej. Absolut inte. Bör jag anmäla mig till denna kurs iallafall? Svar: Yepp!

  

Bakom mig hör jag hur min aussie make suckar. Högt. En snabb blick på Bowie och han vet att slaget är förlorat. Den här gången kommer jag verkligen att göra det. Efter att ha tjatat om surflektioner i massor med år, har min tid äntligen kommit. Det har Bowie på Noosa Longboards i Queensland sett till. Jag veet att ha står där bakom disken för att dra in “suckers” som mig. Smart affärside, för det funkar. Jag har en känsla av att jag inte direkt kommer att vara den enda tjejen där på stranden imorgonbitti som har anmält sig till lektionen p g a ett par pepparkaksbruna ögon.

Snabbt skriver jag ner mitt namn på listan och halar upp kredikortet. Maken suckar igen.

Han minns säkert alla mina tidigare problem med koordination och smidighet. När jag för massor med år sedan tog mitt dykarcertifikat i Thailand, var dykningen i sig inget problem. Att komma i och ur vattnet från båten var. Det tog mig minst tio minuter varje gång. När jag började åka skidor insisterade jag länge och väl att det var fysiskt omöjligt för mig att vända mer än åt ett håll, och höllt på att försvinna ut över pistkanten varje gång jag var tvungen att göra en högersväng. Och mina äventyr i skidliften är ett kapitel för sig. Allt detta, tillsammans med katastrofala danslektioner och aerobicsklasser, där lärarna hintade klart att det kanske var bäst om jag inte kom tillbaka nästa lektion, väljer jag att glömma. Imorgon ska jag lära mig surfa!         

Life's a beach

Så lämnade vi Sydney och flög upp till Brisbane. Bara en vecka tidigare låg stan i princip under vatten, p g a hemska översvämningarna. De fasanfulla bilderna av människor sittandes på sin hus- och biltak, allt medan vattnet steg runt omkring dem, skickades jorden runt och visst blev vi lite betänksamma när vi satt där hemma i soffan i SF. Skulle vi verkligen resa till detta....Ett snabbt samtal till polarn Paul som bor i Noosa dit vi skulle, försäkrade oss om allt var OK där. De hade haft mycket regn de senaste månaderna, men nää, vi behövde inte hyra en husbåt.

 Noosa ligger ca två timmar norr om Brisbane, och är en riktig liten pärla. På huvudgatan Hasting Street trängs Billabong butikerna med surfuthyrare och kringspatserande kalkoner(!), och det känns som man landat i en reklamfilm för the Aussie surf lifestyle. Hm..Ja, just kalkonerna kanske inte känns så där typiskt Aussie, sjutton vet vad de gör där. Kookaburran, som väcker oss varje morgon med sitt skratt , och låter precis som en orangutan, passar bättre in, precis som alla flamboyanta papegojor som flyger omkring. Stranden är precis lagom stor, vågorna rullar och det är sisådär 25 grader varmt i vattnet. Mmmm...Visste väl att det fanns än bra anledning till att förälskade mig i detta lilla ställe när vi kom hit första gången för typ 10 år sedan.... Perfekt för dem som inte har tid att resa ända upp till Barriärrevet men ändå vill se något annat än Sydney.

När man tröttnat på att ligga i solen, ( joo, det är faktiskt möjligt, när temperaturen närmar sig 35 grader, runt klockan två ,brukar jag ge mig....)så ligger det en fantastisk nationalpark precis i utkanten av stan, Noosa National Park. Där kan man gå längst med kusten i flera timmar, på strand efter strand. Eller så kan man gå in i landet, genom själva parken och njuta av skuggan och kolla efter koaler. De syns oftast i gryningen eller skymningen när det inte är så varmt......Det rasslar till allt som oftast när man går längst stigen , och med tanke på att 12 av världens topp 15 mest giftiga ormar bor i Australien , så är det kanske inte så konstigt att man hoppar till varje gång. Minns fortfarande många ängsliga besökare från Sverige som kom till Sydney och hälsade på oss när vi bodde där, livrädda efter att ha kollat på National Geographic, och förväntade sig att giftiga ormar, spindlar och krokodiler i alla hörn. Efter en vecka slappnade de av och var nästa besvikna! Var sjutton var alla dessa dödliga varelser? Svar: Lååångt borta! Djur är smarta, och vet att hålla sig ifrån oss männiksor!    

Mesta sedda djur på denna resa so far: kalkoner!!