The curse of being Swedish

The stereotype of the Swedes is alive and well. Vid första anblick klarar jag del ett av testen. Blont hår - check. Blåa ögon -check. Blir lätt solbränd- check. Gillar klockor, alper och choklad - ooops, fel land! Badar gärna i isvakar och började åka skidor vid tre-årsålder - no check! Va? Kan du inte åka skidor, med hur tar du då runt där uppe bland isbjörnarna? -Well, you see, I am from the flat part... Den där platta delen har ingen någonsin hört talas om, är det där Ishotellet ligger eller..?? Det borde vara obligatoriskt för alla svenska barn i skolåldern att lära sig skidåkningens ädla konst. Skippa februarilov där de får slappa, kolla på TV eller spendera timmar på nätet och vara lyckliga barn! Istället bör de tvingas upp i skidbackar redan i förskoleåldern så att vi inte gör världens alla sterotypälskare besvikna! På så sätt kommer vi dessutom garanterat också att slå Norge i allt, och det är ju egentligen bara det vi vill, eller hur? 

Skånes vintrar med slask och snö som driver (ja, så såg i allafall vintrarna ut där på min tid )är inte direkt gjorda för skidåkning. Snö var något nödvändigt ont och om man körde omkring i sommardäck tillräckligt länge så försvann den i bästa fall snabbt! Skidåkning var alltså inget som vi sysslade med när jag växte upp, däremot skulle man vara utomhus. Plusgrader på termometern, en liten solstrimma var allt som behövdes och ut åkte Perssons barn. Inte kan ni väl sitter ni inne i detta fina vädret! Fryser ni? Ja, ja då kom natruligtvis den klassiska “det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”-mantran fram ...Ut med er bara! 

Resutatet är ju ganska självklart. Jag gillar att vara utomhus! Och sen är det ju kul om man kan hitta på något när man är där ute i skogen eller på berget eller var man nu är, och just på vintern så ligger ju faktiskt just skidåkning nära till hands....För några år sedan vara jag och hälsade på en kompis i Aspen i Colorado och prövade på att åka längdåkningsskidor för första gången. Hur svårt kunde väl det det vara? Livsfarligt om man kommer in på ett backigt spår visade sig! Det går nämligen inte att få stopp på där smala bräderna när man är fast i färdiggjorda spår. När tillskyndande gentlemän kom framrusande till Heather, Jen och Pia som låg där i en hög efter en praktfull vurpa i spåret, pekade båda mina s k kompisar på mig och utbrast anklagande: Pia is from Sweden! Då funkar ju inte ens “but from the flat part” som ursäkt..    

Nu har jag ju följt familjetraditionen och hållit mig till länder som inte direkt är välkända för sina vintersporter. Thailand, Grekland och Australien har ju inte för många bergstoppar att slänga sig utför. Men när vi flyttade hit till norra California så låg ju plötsligt Lake Tahoe med ett antal skidorter i Sierra Nevada bara typ tre timmar härifrån. Maken, som alltså kan åka skidor, var eld och lågor! Han skulle minsann lära mig! 

Hmm...Vi kan ju börja med att säga att det har tagit tid! Att lära mig att åka skidor, alltså... Jag trivs alldelles för bra i de gröna pisterna tillsammans med småbarn och brasilianska turister och plogar glatt ner för barnbackarna i sakta mak. Jag stannar gärna och solar mig lite i backarna, hittar någon fyraåring som ger mig råd hur jag kan svänga bättre och ägnar mig gärna åt some “good old fashioned people watching”. “Snygg skidjacka den där tjejen har, det kanske få bli en grön nästa säsong” eller “jaha, är det inne med flätor igen” och andra väsentligheter.    

I helgen var det dags igen. Det är typ tre meter snö i Tahoe efter allt oväder vi hade i mars och även om det kändes lite konstigt att dra iväg till snö och lämna en sommarliknande stad bakom sig, så lät det ju mysigt med sol, snö och blå himmel som utlovades, så vi drog iväg. Nu var det ett tag sedan jag trillade i liften och i julas började jag plötsligt kunna svänga med skidorna ihop, till min stora förvåning, S tjatade och lovade att utsikten var mycket bättre från en blå pist, så jag hängde på. Av liften, snygg början och sedan... tvärstopp! Men vad var det här??? Det var ju jätthögt! och brant och stupt och ....varför står S där bakom och skriker att jag ska svänga?? Det fattar ju jag också, men inte mina ben tydligen.  Jag tog en paus. En lång paus. Jag stod där länge och planerade min flykt.....Skulle jag hasa mig ner, beställa en taxi eller lifta med några av tonåringaran som flög förbi.  Alldelles bredvid mig dök plötsligt en liten rosaklädd skidåkerska upp, plogandes för glatta livet, och småmuttrade till sig själv. Till slut stod hon bokstavligen på huvet, hon satte sig där i snön och började storgråta. Ungefär sådär som jag ville göra. Plötsligt dök hennes pappa upp, och hon tog sats, och klippte till honom så det står härliga till. Pappa såg minst sagt förvånad ut, och sedan började vi gapskratta samtidigt, alla tre. 

-That’s exactly what I will do with my husband if he ever shows up, sa jag. -What does he look like, sa pappan. I’d better warn him! 

Måste ändå erkänna att min skidåkning, or lack of snarare, har gett oss en del att skratta åt genom åren.  Ibland kan vi vara mitt uppe i ett bråk om sådana viktiga saker som vem tog  ut soporna senast, och plötsligt börjar en av oss storskratta. Man blänger under lugg ett tag och frågar sedan lite surmulet  "Vad är det som om är så roligt då"? "Minns du där gången när du inte kunde svänga och försvann ner i diket"? Eller "Minns du när jag tog ut alla de där människorna i liftkön? Och nu såg de ut som om vi skulle kunna lägga till en ny klassiker till listan. "Minns du den där gången jag stod upp i backen i två timmar och inte kunde komma ner"? Det är ganska omöjligt att inte dra på smilbanden då.

Jodå, jag kom ner till slut -Vi kanske ska åka nästa helg igen, sa S när vi satt i bilen på väg hem...Näää, sa jag, jag tror vi har skrattat färdigt för den här säsongen...