Din stund på jorden

Jag vet inte om den finns någon som längre tror att USA fortfarande är the land of opportunity, men under många år var det kanske så, och det gjorde att entrepreneurer, från världen över, drogs hit. Min vän M, en glad britt, var en av dem som kom över hit för sisådär en 50 år sedan, träffade sin lika brittiska fru P, och tillsammans började de sitt liv här i norra California. M var kock, en fantastisk sådan och tillsammans med en kollega startade han genom åren ett tiotal restauranger här i San Francisco. 

Själv lärde jag känna M och hans familj genom en annan vän när vi flyttade till Mill Valley för snart åtta år sedan. Slumpen gjorde att vi så småningom blev grannar när S och jag bodde i världens minsta lägenhet på Bay View Ave. P och M bodde två hus ner på samma gata, och ibland när vår lägenhet bara blev för liten, gick vi över till P och Ms stora, vackra hus för att andas...Och för att äta! Och visst är det härligt med människor som inspirerar en! P, som vid 75 års ålder sprang  typ 7 km varje morgon, och som dessutom alltid såg till att hon fick ett glas champagne i sig varje dag. Och så var och är hon en begåvad konstnär, och det var bara så härligt att sitta runt matbordet, äta all den goda mat och kolla på vad P hade på gång i sin lilla atelje- all denna vackra konst.

S och M spelade golf ihop, och säga vad man vill om denna sport , och det har jag ju också gjort genom åren. Sagt vad jag velat menar jag. Och inte alltid kryddat mina åsikter med superlativ direkt. Härligt med “sporten” är dock iallafall, att oavsett ålder kan man ha kul där ute på banan tillsammans och M med sina kontakter och medlemskap, såg till S fick spela på banor som han bara kunnat drömma om annars. Som tack “lät” han M vinna. Sa S. Ha, fnös M.

Så länge vi känt M har han alltid varit lagom exentrisk och lite vimsig. Vilket jag allt tyckt varit uppfriskande. Världen behöver inte ännu en välorganiserad varelse som har stenkoll på allt och alla, det finns tillräckligt av sådana redan och de tröttar, ärligt talat, ut mig. Men så småningom gick det väl upp för oss att det var mer än så...Små händelser som talade sitt tydliga språk. Vi var rädda för att säga det högt, för då skulle det bli sant. Men M var sjuk. Mindre golfspelande, färre middagar. Det gick väldigt snabbt på slutet. Och i mars 2012 var det över.

Och så igår, en minnestund på Olympic Golf Club. Nästan 400 personer hade samlats där för att hedra M och hans minne. Mitt i all sorg måste jag säga att jag tycker dessa minnesstunder är ett bra påfund. Slår begravningskaffe med hästlängder. Här hyllades M liv med fantastiska tal, mängder av foto och skratt och tårar. Själv satt jag där och tänkte på när M och jag förra sommaren på Angel Island räddade tvättbjörnsungar som fastnat i en container i sin jak på mat. Ett hjärta av guld hade den mannen.

På slutet, när hans dementia började ta över mer och mer, erkände han en morgon, för sin Pat, att han nu för tiden hade svårt för att komma ihåg människors namn.

-That’s OK, sa Pat. As long as you remember my name, I think we will be OK.  And without missing a beat, and with a twinkle in his eye M said:

- Oh,  I will never forget your name, Daphne!

Efteråt körde vi hem i den varma sommarkvällen, ett stort vägarbete, hade avskräckt alla människor för att ge sig ut på gatorna, så vi fullständigt flög ner för 19the Ave och på bilstereon sjöng Cornelis Vreesvijk  “En stund på jorden” och påminner om hur kort den är. Min stund på jorden. Och din. 

Cheers to you , M. 

Beachbody 2012

-Pia, det låter som om du lider av SAD, sa Franceska, en av mina ursnygga italienska elever som jag hade för ett par år sedan. En sådan där som gjorde att jag svär att jag ska komma tillbaka som italienska nästa liv. En som kan ha grönt och lila ihop, och som jämt har snygga skor. Precis så. Sådan var Franceska och jag hade just berättat för henne att den här stans regn och dimma ibland kunde göra mig vansinnigt deprimerad. Det var då jag fick min diagnos. Seasonal affected disorder, SAD. Ganska skönt när man vet, liksom. SAD gör att jag tappar sugen när det bara regnar och jag, som ibland kan skriva tre sidor om en promenad runt kvarteret, drabbas plötsligt av torka. Har absolut inget att säga. Zip.Zilch.Nada. 

Men nu skiner solen plötsligt igen och då är allt bra igen.  I’m baack! Det har varit en ganska lugn vinter efter Australien resan. Ingen snö, så inga nya skidhistorier. Ganska mycket folk i gästrummet, men mest lokala förmågor. Lite mer jobb på Apple. Lite undervisning.

Efter åtskilliga lopp och t o m en mara här och där, har makens knä gett upp. Han kom hemhaltandes från sina löprundor allt som oftast och till sist gick han t o m med på att gå till läkare. Som sa att det var slutsprungit om S ville kunna gå om 20 år. Och det kunde ju vara trevligt att kunna det . 

-Börja simma eller cykla, sa tant doktorn som  kom från Sydney, så S var tvungen att lyssna. 

-För kallt i vattnet här för att simma, fnös S och gick och lånade polarens Bob ena cykel för att se om det kunde vara något.

Som svensk är ju cyklingen framförallt ett sätt att ta sig runt, jag minns förstås hur jag cyklade till skolan i ur och skur i den eviga skånska vinden som alltid tycktes ha vänt på hemvägen. Här i Marin, där vi bor, är det en sport. Inga cykelkorgar eller stilla cykelturer ner till affären här inte. Det faktiskt här, på vårt grannberg Mount Tam som mountain biking som sport, började. Men det är de som väljer vanliga ‘roadbikes’ som syns och märks mest. Varje söndag morgon jagar de i stora pack, och är uppklädda i den senaste outfitten, och ser ut som de är med i Tour de France eller nåt. Och vrålar “to your left”, ifall det nu skulle vara så att man missar att de kommer flygande i sina matchande trikåer och hjälmar och handskar och vattenflaskor...Sedan intar de mitt favorit cafe, Arcri , som ligger runt hörnan, i någon slags After Bike -anda och klickar med cykelskorna på marmorgolvet , dricker latte och tar liksom bara över hela stället..  

Nu är det här inte riktigt S stil. Han skulle minnsann inte ha något av alla dessa ateraljer, no sirreee! Såg alldelles för löjligt ut, och hjälmen gick han bara med på efter att fyra-åriga gudbarnet Luca poängterade att det måste alla ha, faktiskt... No way out, liksom.

Men vid cykelbrallorna gick gränsen. Han skulle minsann inte gå omkring i vadderad bakdel inte. Inga skor, ingen vindskyddsjacka inga handskar, inget sådant trams... Fast cyklingen var ganska kul tydligen, han drog iväg flera gånger i veckan....Själv tyckte jag mest att han började gå konstigt och satt lite märkligt... I två veckor stod han ut...Sedan blev det cykelbyxor. Och vindtät jacka. Resten fick dock vara. I alla fall tills vidare... Och när jag efter allt bilåkande ner till Cupertino, plötsligt inte kunde knäppa jeansen längre, skippade jag det där obstinata stadiet och köpte cykelbrallor direkt. Why wait? Så nu går vi här och vaggar med våra vadderade rumpor. Jakten på Beach Body 2012 har börjat....