My hometown

My hometown. This is my hometown. Springsteens röst ringer i öronen på mig när jag struttar nerför Södergatan i Malmö. 

Jersey it ain’t, but it’s my hometown. 

Det är juli månad och man kan ju undra hur många nyanser av grått det egentligen finns på en skånehimmel en mulen sommardag? Marty, där jag köpte mina första supervida byxor som var så långa att de (lyckligtvis) gömde platåtofflorna, med texten “Jag är en goding “, ligger kvar vid Gustav. Flyttade 100 meter från hörnan där MQ nu ligger. Som har REA upptäcker jag och när jag går in slänger jag ett öga på Frittidsresors butik tvärs över gatan. Ett annat liv, in a galaxy far, far away..Undrar hur deras uniform ser ut idag?  Kanske har den rationaliserats bort nu när vi alla är så individuella? Det var ganska skönt att inte behöva tänka på vad man skulle ha på sig varje morgon, men trött på turkost blev man ju... 

Känner mig lyckligtvis inte totalt ohipp inne på MQ, hittar t o m en tröja som jag gillar och så blir det Bokakademin nästa. Där jag stannar i timmar. Alla dessa böcker på MITT språk. Fantastiskt! Köper på tok för många böcker som vanligt, speciellt med tanke på att vi ska till Grekland om en vecka och stackars S som kommer att få släpa runt “100-åringen som gick ut genom fönstret och försvann” och andra nödvändigheter, i den grekiska ö-världen.

Hittar kanelbulle-och smultronte i en, i alla fall för mig, ny butik på Södra Förstadsgata och en livsviktig disktrasa med dalahästar slinker också ner. Två fnittriga, ursöta japanska tjejer köper också några och jag undrar lite för mig själv vad de kan tycka om Svea Rikes tredje största stad. 

Tokyo it ain’t but it’s my hometown. 

Slår mig ner på Cafe Hollandia som numera håller sig med trendiga mjuka soffor på gågatan, inga rangliga stolar här inte och så minns jag Cafe Maritza på Södergatan där vi satt och hängde varje fredagseftermiddag efter skolan. Dock inte förrän vi hade gått ett par varv fram och tillbaka på Södergatan och var säker på att vi hade liksom spanat in allt och alla, och att åtminstone någon av grabbarna i MFF hade lagt märke till att man var där. Ett stopp på NKs sportavdelning var obligatorisk så att man iallfall hade sett, om man nu inte kunde köpa, de senaste färgerna av Lyle and Scotts lammullströjor och La Costes tenniströjor. Min favorit var vinröd, den var bara såå snygg! Klart bättre än platåtofflorna iallafall - tur att man lärde sig med åren.

Ett par timmar sitter jag på en restaurang på Stortorget, där St Petri kyrkan där jag är döpt, bröstar upp sig i bakgrunden, med min kompis Å som jag inte sett på en otroligt massa år. Först trodde vi att det var 20 år sedan vi sist sågs, i Köpenham där jag bodde då, men det visar sig tack och lov bara vara 14. Eller är det kanske 16? Hur som helst så känns det som ...tre! Max!  Härligt när det blir så. För vi ser förstås precis likadana ut, skrattar gott åt alla minnen och grabbar och jag hör alla dessa namn som jag glömt och nu hittar bilder av lång, långt ner i minnesbalken. Fester på Crocket, lördagar på KB och nattmat på Stippes. Another lifetime.

Många timmar senare sitter jag på bussen, den buss som ML kan kalla vad de vill, men den som alltid kommer att vara buss 37b för mig, och eftersom det är fredagskväll är den fylld med 22-åringa som ska av vid Folkets Park och.. Moriskan! Inte mycket nytt där inte, tror t o m att min mamma svängde runt i den där paviljongen på sin tid. 

Och visst har Centralstationen fått sig ett behövligt lyft, Latinskolan fasad målats gul och Turning torso och Öresundsbron satt stan på kartan med artiklar t o m i  Architectural Digest. Men på gott och ont, är , i grund och botten, väl stan densamma. Just på den där bussen, i sommarnatten, känns det åtminstone så. Vi sluter fred där på de gröna sätena, Malmö och jag.
San Francisco you ain’t , but you are my hometown.