Hemma

-Jag tror jag vill åka hem snart. Få ord väcker så stor förvirring i vår lilla familj som den där meningen. Vi tittar snabbt på varandra, försöker kolla av, vilket “hem” pratar vi om här?  Har man vuxit upp och bor i ett och samma land så är det förstås bara ett ställe som gäller och svaret ganska självklart. Men står jag på IKEAs matavdelning här i San Francisco med ett Marabou choklad i högsta hugg så kan man aldrig så noga veta. För var i hela fridens namn är hemma för en “expat” som lämnade Sverige för såå himla länge sedan att hon inte vet vem som vunnit Melodifestivalen de senaste 20 åren?

Ordet “hemma” har nog alltid lite vagt för mig, det är där jag lägger hatten och där jag sover den natten. Ute på vift i världen så blir hotellet snabbt hemma, “nu går vi hem”  säger jag, medans mitt resesällskap snabbt korrigerar mig och säger “du menar tillbaka till hotellet”... Just det, hem! Och jag har haft en del. Hemma har bl a varit  ett och samma hotellrum i Thailand i typ ett år, ett innackorderingsrum hos en liten vithårig dam i Tyskland och en jättevilla omgiven av olivlunder med medelhavsutsikt i Grekland. Minsta hemmet var sjutton kvadratmeter och låg vid St Göran och Draken i Gamla Stan i Stockhlom. Jag satt och läste i de halvmeter breda fönstren och vinkade till japanska turister. Vilken sommar! 

S fnyser lite föraktfullt när jag för det på tal, för honom finns det bara ett hem “and that’s Sydney, thank you very much”. Ingen tvekan, helt solklart,best address on Earth, end of story. Själv ler jag lite överlägset, så där som man får när man vet bättre:). För jag har varit borta “hemifrån” längre och vet att saker och ting ändras när du är borta. Inte drastiskt, men små förändringar som plötsligt gör att du inte längre riktigt vet säkert hur det går till. Nej men oj, har de stängt alla postkontoren i Sverige, hur gör man då när man ska skicka ett paket? Och när jag sist skulle gå på banken på Södergatan i Malmö, så fanns det inga vanliga bankkassor utan typ barstolar som man skulle hänga lite så där hippt vid, eller kanske på, och dom har jag aldrig gillat, så jag vände i dörren. Förändringar är förstås oundvikliga, på gott och ont! Med det sagt, är det samtidigt fantastiskt att jag känner mig  så hemma som jag ändå gör när jag kommer till Sverige. Lite blåst i håret på Österlen och yeah, I’m back! Jag minns plötsligt exakt hur det är att vara svensk, trallar glatt på gamla Ted Gärdestads låtar och vill ha lingonsylt till allt!

Visst gör Internet det så mycket lättare att hänga med, och visst skulle jag kunna sitta här och läsa svenska nyheter på nätet jämt och verkligen veta allt om Blondinbella. Men samtidigt har jag ju valt att leva här i San Francisco och då måste tiden, åtminstone den största delen av den, investeras här i det land där jag bor. Istället försöker jag se det som om min schizofrena syn på ordet hemma är en fördel- jag får det bästa av tre världar. 

För efter sex år i Australien bor det absolut en liten känguru i mig, och i OZ finns solen och stränderna, neverending summer och ett no worries mate som passar Pior perfekt. Här i Kalifornien finns det mångkulturella, berg och snö (om du vill), otroliga national parker och en anything is possible anda som är svår att hitta någonannanstans. Och I Sverige finns skogarna, slätterna, tystnaden och ljusa sommarnätter som aldrig riktigt tar slut. Vilken kombination! Vilka möjligheter!

Och nackdelen, finns det någon? Visst! För i vilket “hemma” jag än befinner mig i, så är jag alltid, till en viss del  "a stranger in a strange country”. Men sisådär vart fjärde år, när det är dags för fotbolls VM, så vet jag exakt var "hemma" är. För då blir hela världen plötsligt gul och blå!