Regn

Nu har det regnat här i tre veckor. Varenda dag. Ösregnat. Sunny California? I think not. Vi skulle åka till Lake Tahoe och åka skidor i helgen, men efter att ha hört skräckhistorier om tillbakaresor som tog 8 timmar istället för 4 p g a snöstorm och avstängda vägar, blev det inget av det. Jag vill ha sol, folktomma liftar och typ -2 grader när jag åker skidor. Som ni förstår blir det inte så ofta...

Vad gör man då en regnig dag, när man är så där lagom sur på vädret och världen i största allmänhet? Jo, man hoppar i kläderna, hämtar sina blöta tidning från garageuppfarten och kör till Cibo i Sausalito och käkar brunch. Finns inte mycket som  lite granola med yoghourt och frukt och massor med svart kaffe, spetsat med SF Chronicles resedel inte kan fixa! Plötsligt gör regnet inte så mycket, kaffet är gott och här kan jag ju sitta hela dagen och läsa om whalewatching i Nya Zeeland och nya, roliga hotell i NY. Ska minnsann föreslå att de ska installera en öppen spis eller en fire pit eller nå’t, sedan är jag redo att flytta in på allvar!

Sausalito, där jag alltså sitter just nu, ligger norr om Golden Gate bron och är en urcharmig stadsdel med hus som klättrar längs med kustvägen och utsikten över stan är superb. Före brobygget tog sig välbärgade SF bor över hit med båt och byggde sina sommarhus här och semesterkänslan håller fortfarande i sig. Segelbåtarna ligger ankrade i hamnen, massor med mysiga restauranger kantar kajkanten och färjan från stan anländer varje timme. Dessutom så ligger det en massa husbåtar här, som jag tror är byggda med Pior i åtanke. Inte mycket städning och blir livet för enformigt så kastar man bara loss mot nya hamnar och äventyr. Synd då bara att mannen i ens liv blir sjösjuk  bara av att titta ner i diskhon för länge.

Och Sausalito, husbåtarna  och jag, we go way back. Jag tror det var min första riktiga date, och jag var så där ung som man bara är när man är 15 eller så. Min date måste ha hetat Lasse för det gjorde varenda grabb i Malmö som jag kände på den tiden. Han var absolut äldre än mig för han hade BIL och bara det var ju så himla häftigt att man bara dog! Vi skulle gå på bio, och L hade valt den här filmen med stor omsorg, han hade redan sett den men ville absolut att jag skulle se den också. Filmen hette “Foul Play” som någon smarting hade översatt till “Tjejen som visste för mycket” och Goldie Hawn spelar en lätt förvirrad blondin (Hmm..) som råkar ut  för typ ALLT och Chevy Chase är hennes, om än något klantig, räddare i nöden. Det är knappast något mästerverk och det är förlåtet att ha glömt bort filmen överhuvudtaget. 

Men  jag minns fortfarande hur jag satt där i biomörkret  och i öppningscenen kommer Goldie körande längst med en kustväg och när hon svänger runt hörnet dyker plötsligt SF upp i all sin prakt. Jag bara gapade! Vaad var det här för stad???? Det såg ju bara sååå himla häftigt ut! Vilka backar, vilka hus, vilken bro! Jag glömde alldelles bort att vara nervös över att L skulle ta min hand, ja glömd var stackars L överhuvudtaget. Till den stan skulle jag, så var det bara! I filmen bodde Chevy Chase på en husbåt i.. just det...Sausalito. I en av de där som ligger tvärs över gatan från där jag nu sitter, det är jag nästan säker på. Efter filmen den där kvällen gick jag hem och började planera mitt stora äventyr. Fem år senare   var jag i California. Det blev inga fler dates med Lasse. Men jag skänker honom en tacksam tanke när jag sitter här med mitt kaffe. Trots regnet. 

Tisdagar med..mig!

Tisdagar är speciella dagar. Måndagar kan ju som bekant vara ganska tuffa för de flesta, så bara det faktum att veckans värsta dag är över, gör att man är ganska glad när man vaknar en tisdagsmorgon. Själv har jag alltid haft ett speciellt förhållande med tisdagar efter att läst en av mina all time favoritböcker Tisdagar med Morrie, den sanna berättelsen om sociolog professorn Morrie Schwartz och hans elev Mitch Albom, som alltså också skrivit boken. Efter att ha lovat att hålla kontakt med sin favoritlärare när han är klar med sina studier, så gör förstås Mitch inte alls det utan ger sig ut i livet och blir så småningom journalist på en dagstidning i Detroit. Sexton år senare ser han sin gamle professor i en intervju på TV, Morrie har drabbats av ALS (muskelsjukdom) och sitter i rullstol. Mitch återupptar kontakten med Morrie och upptäcker snabbt att han kan fortfarande lära sig massor av Morrie och besöker honom ...just det...varje tisdag! Morries visdom och optimism boken igenom är minst sagt inspirerande och tänkvärd, det är en sådan där bok som man ska plocka upp och läsa igen typ vartannat år, in case you forget... 

Min elever på skandnaviska skolan här i San Francisco har ingen tisdagar med Morrie att se fram emot, utan har istället tisdagar med ....Pia! Nu har jag inte alls några blonda illusioner alls om att jag är så där vis och klok som Morrie, men det är alltså just på tisdagar som jag sätter mig i bilen och kör till Skandinaviska skolan för att undervisa. Det tar typ 45 minuter att köra dit och jag brukar använda den tiden till att komma på “Sverige humör”. Detta gör man bäst genom att sätta på en gammal svensk CD och lyssna på den på högsta volym samtidigt som man själv vrålar med. Ted Gärdestad, Thomas Ledin och Magnus Uggla funkar bäst, de kan bara toppas av "När vi gräver guld i USA", som jag ibland kan lyssna till tre gånger på raken. Har jag dessutom Ahlgrens bilar att knapra på är lyckan fullständig.

Godiset brukar ta slut ungefär samtidigt som jag kommer fram till regnbågs tunneln som skiljer Marin, det området som jag bor i, från själva San Francisco stad. Jag vet inte hur många gånger jag har kört genom den där tunneln, men varje gång, så tappar jag andan för sisådär en tiondels sekund när jag kommer ut på andra sidan. För där på vänster sida ligger San Francisco, hela stan går i vitt och man kan skymta Coit Tower, the Pyramide och Palace of Performing  Arts, allt i ett svep. Till höger närmar sig Golden Gate bron, som glittrar och skimrar alldeles röd och den ska jag alltså över. Det är helt enkelt vansinnigt vackert, speciellt en solig dag eller ännu bättre, vid solnedgången, som ofta är på gång när jag kom körandes. Svårt att slå den pendelvägen.

När någon för typ sex år sedan föreslog att jag skulle undervisa i svenska här i USA, så skrattade jag ganska gott. Jag undervisade ju redan i engelska och principen borde vara densamma, men vem i himlens namn skulle vilja lära sig svenska här? En hel del visade sig. Jag hade 18 nybörjare i min första klass och fick slänga ihop en läroplan på en helg, jag var så säker på att klassen skulle bli inställd att jag inte hade någon. Sedan dess har jag haft 100 -tals elever genom åren. Många är gifta med svenskor, Sveriges bästa exportvara:) och OK, en del svenska grabbar verkar ganska populära också. Andra har svenska rötter eller har rätt och slätt insett hur hippt och coolt vårt vackra land är, de har bott där eller tänker flytta dit.

Det faktum att någon vill ta sig tid att lära sig mitt språk gör mig alltid lite ödmjuk. Svenskan är, hur vackert det än må vara, ett litet språk och jag tycker också att det är fantastiskt när mina elever visar ett sånt intresse för vår kultur. För det gör de verkligen! De bakar semlor, kollar på Bullibumpa på SVT och kan KUBB-reglerna bättre än deras fröken. De lyssnar på Bo Kasperssons Orkester och Mauro Scocco och kan sjunga "Hej tomtegubbar slå i glasen" så taket fullkomligt lyfter. De vet att man INTE kan heja på Norge i skid VM, ja inte i något slags VM, hur överlägsna de än må vara. Och de vet att det egentligen är väldigt lite skillnad på hur vi firar midsommar och jul, man byter bara midsommarstången mot julgranen, maten och danserna  är i princip samma och ibland är vädret snarlikt under dessa helger också. Och absolut stoltast blir jag när det börjar närma sig sommarlov och vi sjunger "Sommaren är kort" på avslutningen och de skorrar på r;en så där härligt att man bara vet att deras lärare måste ha varit skåning :). 

Naturligtvis har jag själv lärt mig jättemycket, både av mina elever och om vår kultur och historia. För de frågar förstås massor, saker som om jag i början inte hade någon aning om. Varför uttalas "köra bil" och att "sjunga i en kör" annorlunda? Varför firar vi vår nationaldag just den 6 juni? Varför har man inte king size sängar i Sverige, och varför envisas så många svenskar med att ha två enkelsängar ihopsatta istället för en jättesäng? Och är det sant att svenskar ofta tar med sig sina egna lakan när de ska sova över hos bekanta? Och om det är så, varför i hela fridens namn gör de det? Varför finns det inga tvättautomater ute på stan i svenska städer?VA? Måste man BOKA tid i tvättstugan??? Saker som man vuxit upp med känns plötsligt inte alls lika självklara när man ser det genom ögonen av en annan kultur. “Det bara är så” fungerar” inte alltid som en förklaring... Så under “Tisdagar med Pia” har både jag och mina elever lärt oss massor.  Och Morrie i all ära, jag är tämligen säker på att ingen av hans elever kan dansa “Små grodorna” som mina!!

Hemma??

Hemma

-Jag tror jag vill åka hem snart. Få ord väcker så stor förvirring i vår lilla familj som den där meningen. Vi tittar snabbt på varandra, försöker kolla av, vilket “hem” pratar vi om här?  Har man vuxit upp och bor i ett och samma land så är det förstås bara ett ställe som gäller och svaret ganska självklart. Men står jag på IKEAs matavdelning här i San Francisco med ett Marabou choklad i högsta hugg så kan man aldrig så noga veta. För var i hela fridens namn är hemma för en “expat” som lämnade Sverige för såå himla länge sedan att hon inte vet vem som vunnit Melodifestivalen de senaste 20 åren?

Ordet “hemma” har nog alltid lite vagt för mig, det är där jag lägger hatten och där jag sover den natten. Ute på vift i världen så blir hotellet snabbt hemma, “nu går vi hem”  säger jag, medans mitt resesällskap snabbt korrigerar mig och säger “du menar tillbaka till hotellet”... Just det, hem! Och jag har haft en del. Hemma har bl a varit  ett och samma hotellrum i Thailand i typ ett år, ett innackorderingsrum hos en liten vithårig dam i Tyskland och en jättevilla omgiven av olivlunder med medelhavsutsikt i Grekland. Minsta hemmet var sjutton kvadratmeter och låg vid St Göran och Draken i Gamla Stan i Stockhlom. Jag satt och läste i de halvmeter breda fönstren och vinkade till japanska turister. Vilken sommar! 

S fnyser lite föraktfullt när jag för det på tal, för honom finns det bara ett hem “and that’s Sydney, thank you very much”. Ingen tvekan, helt solklart,best address on Earth, end of story. Själv ler jag lite överlägset, så där som man får när man vet bättre:). För jag har varit borta “hemifrån” längre och vet att saker och ting ändras när du är borta. Inte drastiskt, men små förändringar som plötsligt gör att du inte längre riktigt vet säkert hur det går till. Nej men oj, har de stängt alla postkontoren i Sverige, hur gör man då när man ska skicka ett paket? Och när jag sist skulle gå på banken på Södergatan i Malmö, så fanns det inga vanliga bankkassor utan typ barstolar som man skulle hänga lite så där hippt vid, eller kanske på, och dom har jag aldrig gillat, så jag vände i dörren. Förändringar är förstås oundvikliga, på gott och ont! Med det sagt, är det samtidigt fantastiskt att jag känner mig  så hemma som jag ändå gör när jag kommer till Sverige. Lite blåst i håret på Österlen och yeah, I’m back! Jag minns plötsligt exakt hur det är att vara svensk, trallar glatt på gamla Ted Gärdestads låtar och vill ha lingonsylt till allt!

Visst gör Internet det så mycket lättare att hänga med, och visst skulle jag kunna sitta här och läsa svenska nyheter på nätet jämt och verkligen veta allt om Blondinbella. Men samtidigt har jag ju valt att leva här i San Francisco och då måste tiden, åtminstone den största delen av den, investeras här i det land där jag bor. Istället försöker jag se det som om min schizofrena syn på ordet hemma är en fördel- jag får det bästa av tre världar. 

För efter sex år i Australien bor det absolut en liten känguru i mig, och i OZ finns solen och stränderna, neverending summer och ett no worries mate som passar Pior perfekt. Här i Kalifornien finns det mångkulturella, berg och snö (om du vill), otroliga national parker och en anything is possible anda som är svår att hitta någonannanstans. Och I Sverige finns skogarna, slätterna, tystnaden och ljusa sommarnätter som aldrig riktigt tar slut. Vilken kombination! Vilka möjligheter!

Och nackdelen, finns det någon? Visst! För i vilket “hemma” jag än befinner mig i, så är jag alltid, till en viss del  "a stranger in a strange country”. Men sisådär vart fjärde år, när det är dags för fotbolls VM, så vet jag exakt var "hemma" är. För då blir hela världen plötsligt gul och blå!  

Brev

-Jag ska börja på hushållskola till hösten.

Vi satt i omklädningsrummet efter fotbollsträningen när A släppte den stora bomben. Hushållskola! För mig kunde hon lika gärna ha sagt att hon skulle flytta till Moskva och bilda rockband, så fullständigt främmande var det begreppet för mig. Jag tror att jag stammade fram något om att “men du skulle ju bli polis”....Och, ja, det hade hon ju först tänkt men nu verkade detta liksom bättre och mer intressant. Jag kliade mig i huvudet och undrade vad som hade hänt med V Klagstorp stötande mittback, bundsförvant och räddare i nöden för mig, lagets enbenta och ofta omsprungna högerback. Vi var typ 18 år och tjejerna i det genom tidernas sämsta fotbollslag (vi hade så dålig målskillnad att man skrev om oss i Skånska Dagbladet! Jodå, man kan bli känd på många sätt! Man behöver inte vara med i en dokusåpa) stod i begrepp att bestämma vilken riktning deras liv skulle ta, för gymnasieåren var över.

När hösten kom så började A mycket riktigt på Åkersberga Hushållskola någonstanns på den skånska landsbygden, medans jag till mångas förvåning, kanske mest min egen, hamnade på bankkontor i Malmö och stansade uttagsblanketter och log mot kunder. Detta tilldrog sig på en tid, långt innan mobiler, i-phones eller ens e-mail fanns, så det måste väl ha varit på Medeltiden eller så.  Och vad gjorde man då för att hålla reda på vad ens kompisar höllt på med, om man inte kunde texta dem stup i kvarten?Jo, vi skrev brev! Massor med brev! Långa brev! Korta brev! Osammanhängande brev! Roliga brev och föralldel, lite halvtradiga brev också! Jag satt och plitade på mina lunchraster och hur mycket kunde det egentligen hända där på Värnhemstorget! Men A verkade minsann ha det ganska kul där på landet, kanske mest beroende på att det fanns en massa flygofficerare på Revinge och det annordnades baler och vad är väl en bal på slottet om inte alldelles underbar! Varenda dag verkade vara tagna ur en gammal svart och vit svensk långfilm, en sådan där som visades varje söndagseftermiddag på TV 1 klockan tre.   

Och jag tror att det var egentligen där, på S E Bankens kontor 5504 som jag på allvar  började älska att skriva, och lunchrasten blev snabbt dagens höjdpunkt. Det var nog också där som jag insåg att jag aldrig skulle bli någon vidare bankkamrer, eller bra på att bo i Malmö heller för den delen. Några månader senare flyttade jag till Stockholm, och reste därifrån vidare till San Diego, medans A flyttade till Uppsala för att plugga( Till hushållslärare minsann. Det visade sig att hon hade hittat alldelles rätt) Minns fortfarande hur jag ibland satt i den kaliforniska solen och bara väntade på brevbäraren, som i sina shorts och solglasögon var min bäste vän. Och den totala lycka jag kände när det fanns brev till mig! Fullständig julafton! Ingen Skype och ingen MAC...Bara jag och ett brev.  De flesta var rosa och alla hade den obligatoriska Snobben-stickersen på! Söta grabbar och vad vi skulle bli när vi blev “stora” var hot topics.

 Så småningom lämnade jag min plats i solen och reste tillbaka till Stockholm, vidare till Tyskland för att sedan i flera år, horda turister i den Grekiska övärlden och Sydostasien. A hade nu flyttat vidare till New York och vid det här laget hade det nog gått 7-8 år sedan den där dagen i omklädningsrummet. Och hela tiden skrev vi. Breven hade övergått till mer sofistikerade rapporter från svenska generalkonsulatet i New York och reseäventyr från New Dehli och Nepal. Västra Klagstorps backlinje höllt på att växa upp.

Det var nog i mitten på 90-talet som breven slutade gå över Atlanten och alla andra hav som de måste korsa för att hitta mottagaren. Dels bodde plötsligt A och jag i samma stad för första gången på 15 år, och dels så hade alla människor, just det, en dator! Så när jag lämnade A och hennes växande familj i Portland, Oregon för att åka till Sydney och kolla in om australiensiska män var något att ha, så skrev vi inte längre brev. Istället skrev jag ner alla långa tankar och skickade dem... rakt ut i cyberspace.! Inget kuvert, inget frimärke och instant gratification. Och visst, tekniken är ju otrolig, den gör det ju det möjligt för mig att nå ut till er på ett par sekunder. 

Men ändå , i A’s garage i Canada, där hon numera driver Cafe Beaches och bakar hallongrottor, så står  det flera lådor av mina gamla brev bland cyklar, skidor och svenskt julpynt.  Brev, med stämplar och exotiska avsändaradresser och fullständiga uppsatser om vad som försegick i huvudet på en tjugoett-årig Pia. Och i en källare i Malmö, ligger alla A‘s svar och väntar på att bli lästa igen. Någon dag, när vi är åttio eller så, så får vi träffas någonstans i mitten, i Texas eller något, och dricka Pina Coladas och läsa dem tillsammans!  

Om någon vecka så fyller min brevvän, hjälp vilket vackert ord, år! 
Så grattis på födelsedagen, Anna! I år kommer det ett riktigt födelsedagskort på posten! Hade jag kunnat hade jag använt Ponnyexpressen!