"Nicht so schnell" , sa min kompis E när hon var och klippte sig i en liten salong i Scwhabing i Munchen i Tyskland, när vi var glada studenter och rumskompisar där, för massor med år sedan och hon försökte förklara hur hon ville bli klippt. "Nicht to schnell"? sa frisörskan frågande och undrade väl vad i all världen den där lilla blondinen i stolen framför henne menade, för saxen var det alldelled lagom fart på...Har ni glömt bort skoltyskan så betyder schnell “snabbt” på tyska, men vad E försökte förmedla var att hon ville vara lite rufsig och inte fullt så tillrättalagd och alltså inte se så “snäll” ut. Ja, ja maybe you had to be there, E och jag har iallfall skrattat ihjäl oss över detta många gånger, och varje gång jag går till min frisör, har jag lust att säga det samma.
Min frisör B klipper nämligen jättebra, och är väl ende frisör i hela världen som jag orkar lyssna på(och som orkar lyssna på mig också, kanske:)), han är brittisk med tillhörande humor. Dessutom förstår han mitt allvar när jag säger att om han klipper min lugg för kort så kommer jag inte att gå ut på flera veckor, så hans intelligens är det inget fel på, heller inte hans teknik. Men när han stylar mig tycker jag jämt att jag ser alldelles för platt och tillrättalagd ut... Åker alltid hem och rufsar till och mumlar "Nicht so schnell" för mig själv...Så även igår och gårdagens frisörbesök var veckans stora händelse....Efter flera månader av mega mycket Apple jobb, låång pendling, Sverigebesök, julfirande i Santa Barbara och resa till OZ, så har min kropp kraschlandat...Rakt i en dunderförkylning...Som aldrig går över tydligen....Inne på andra veckan och jodå, jag är ganska gnällig nu. Det var med stor kraftansträngning som jag masade mig iväg till B igår. Efersom som vi är europeer båda två, och har bott utomlands i många år pratar vi ofta om just det, om hur det är när man plötsligt är “always a stranger in a strange country”.....
För ett par veckor sedan satt vi på en pub i lilla Narwee, en förort ute i Sydneys västra tegeldjungel och käkade middag med våra kompisar som bor där. Mitt i maten öppnas dörren och in kommer en svart t-shirt med texten “Malmö FF -svenska mästare 2010”-med emblem och allt. Jag blev alldelles till mig förstås - hade vi nu suttit nere vid Operahuset hade det inte varit ett dugg konstigt, men i lilla Narwee häckar inte för många svenskar, det lovar jag......Dessutom lät grabben inte speciellt svensk, han slängde in “mate” och “no worries” både här och där ....-Hey, where did you get your t-shirt, hojtade jag så att stammisarna satte sina VB i vrångsrtupen - vad var det för galen amerikan som satt där i hörnan och tjoade.....Och grabben såg minst sagt generad ut, skrapade med foten och mumlade något om han faktiskt köpt den på plats....Men åhhh, suckade jag..Var du där när de vann? That’s my hometown!! Jo, ja , han hade varit där då sa han, skrapade mer med foten och gick vidare.....
Det är vid sådana tillfällen som jag förstår att jag håller på att tappa min kulturella identitet...Att börja prata med okända människor, så där utan att man måste, och dessutom utan att vara ett dugg berusad måste väl betraktas som ganska osvenskt:)? Och jag kunde bara konstatera att om vi hade varit i USA hade den här grabben kommit över och slagit sig ner vid vårt bord och diskuterat fotboll och Malmö i en timme eller så..... Visst, amerikanarnas pratsamhet, är både välkänd och ökänd, men det finns tillfällen när den är ganska rolig och också... Nåja, stereotyper och fördommar i all ära, det finns förstås en massa tystlåtna amerikaner och lika många svenskar som pratar i hissen. För vad vet väl jag om det nya Sverige efter att ha varit bosatt utomlands i snart 20 år? Det var säkert ingen av er som kollade på Kalle Anka på julafton eller dök upp prick klockan 19.00 till helgens middagsbjudning heller...:) Ha en härlig och bacillfri vecka allihopa!
