Mendocino

Highway 1

The best place for Mimosas in the world

Memorial Day betyder långhelg. Och långhelg betyder utflykt. Till Mendocino. Som är en av mina favoritplatser i Kalifornien. Det tar typ knappt tre timmar att köra dit. Det ligger längst med Highway One, vars namn ni säkert känner igen, som en av de vackraste kustvägarna i världen. Fast då pratar man oftast om vägen mellan San Francisco och LA, det är den bit som är kändast med bl a Big Sur och Carmel som möjliga stopp. Och det är förstås vackert där, det är det. Men om man kör norröver blir det nästan bättre, tycker jag. Vägen slingrar sig fram längst med klippkanten, stränderna blir vildare, bredare och vackrare och människorna blir färre, ett nog så viiktigt faktum för sådana som jag som gärna flyr storstaden, och som ibland tycker att den franske filosofen Sartre som konstaterade att Hell is other people bör geniförklaras.

Även om jag i de flesta fall nog räknas som en ganska social varelse, så vill jag just när det gäller sådana viktiga saker som semestrar och ledighet inte trängas med andra. Detta är utan tvekan ett problem fö maken. Han tycker att finns vissa förutsättningar för att en semester ska bli bra. Det ska finnas en golfbana, en strand och en pub. Helst alla tre på en och samma gång och på samma plats. Jodå, sådana platser existerar. I Australien. Not so much in the rest of the world. Det är möjligt att jag skrivit om detta förrut, men det tål att upprepas. En sommar när vi var i Sverige för några år sedan fick vi låna snälla Ms stuga i Roslagen några dagar. Jag såg fram emot att bada i den lilla sjön, ligga i hängmattan och läsa gamla Lotta böcker och njuuuta. Nu blev det inget av detta. Efter 24 timmar drabbades mannen av sådan lappsjuka att han insisterade på att åka tillbaka till Stockholm. Fanns ju varken golfbana eller pub i lilla Riala naturligtvis!. Och bara en svart och vit TV med en kanal! Förstås! -Det är ju en svensk sommarstuga väste hans fru, som var så arg att hon höllt på att spricka. I makens försvar måste erkännas att vädret var urkasst. Det blev en lång bussresa tillbaka till stan, där jag shoppade som bara attan i flera dagar om jag inte missminner mig. -Hade allt blivit betydligt billigare om vi stannat i Starrmora sa jag och log menande åt S. 

Mendocino

Mendocino, är en urcharmig liten stad som ligger där på sin klippa och bara är. Jag brukar åka dit när jag vill ha min East Coast fix, det känns nämligen som man är i New England, ni vet den där superpittoreska delen av USAs östkust som bl a innefattar Maine, New Hampshire, och Massachusetts. Husen en viktorianska och många av dem är byggda i slutet på 1800-talet, och så här års, på våren är trädgårdarna där bara så vackra. Jag har förstås ingen aning om vad blommorna heter. När jag jobbade som guide frågade ibland mina gäster mig var det var för gul blomma som man såg där vid vägkanten, ja den som vi körde förbi för sisådär en timme sedan. 

- Det är en then katalaveno blomma, sa Pia tourguide. För er, som till skillnad från mig:), inte talar flytande grekiska, så kan jag berätta att then katalaveno betyder jag förstår inte, ett av de första uttryck som jag lärde mig och kanske också det mest användbara. Och det var en hel massa olika blommor som hette så under mina somrar i Grekland! 

Vad gör man då i lilla vackra Mendocino? Svar: så lite som möjligt. Det gäller att hitta ett urläckert Bed and Breakfast innan man reser dit. Det finns en hel massa urmysiga ställen med öppna spisar, jacuzzi, havsutsikt och helt ljuvliga frukostar. Och jag har kommit på att ingenstans i hela världen smakar Mimosas så gott som just där. Den här gången bodde vi i en liten by strax utanför som heter Elk, med en otrolig utsikt över Stilla Havet. Vi fikade på favoritcafet, shoppade i den lilla franska butiken och vandrade längst med kusten ett par timmar. 

-Just another day in paradise hälsade en dam glatt när vi vandrade tillbaka till vårt hotell efter en picknick på stranden en eftermiddag. 

-If you are a kite mumlade S tillbaka, som började bli trött på den friska havsvinden som rivit och slitit oss i ett par dagar. Det får nog bli en golfrunda nästa helg...   

Winds of change and do NOT call me Ma'm!

Ibland är det INTE kul att bo i en stor stad. För ett par veckor sedan tog det mig TVÅ timmar att ta mig till SOMA , San Franciscos everchanging, halvhippa stadsdel, en resa som i vanliga fall bara tar sisådär 40 minuter. Jag var så arg att jag höllt på att spricka, och funderade på allvar att ställa bilen och börja gå. Men det var ju Patrik, honom kan man ju inte bara lämna sådär, så vi kröp igenom trafikeländet tillsammans. 

Vis av erfarenheten tog jag färjan häromdagen när det var dags för en ny utflykt till stan och hoppade sedan på en av stans många spårvagnar. Sommarens turistinvasion har börjat. Spårvagnen var knökfull och variationen  av de olika språken imponerande. Ganska snabbt verkade folk ha kommit på att jag i princip var den enda personen på spårvagenen som inte var turist, troligtvis för att jag var den enda som inte satt med en karta i högsta hugg.  Dessutom tror jag att folk på något sätt kan lukta sig till att jag var reiseleiter en gång i tiden, folk frågar mig jämt efter vägen. En gång i Ho Chi Minh city  hade jag typ fem personer som kom fram till mig vid olika tillfällen på samma dag och  frågade alla möjliga och omöjliga frågor , och just i Vietnamn såg jag kanske inte direkt ut som  “a local”. Här i mångkulturella SF ser en typisk SF bo ut i princip hur som helst, vilket förstås är en av de saker som gillar bäst med min stad.

Så när spårvagnspassagerarna väl hade uppdagat att jag satt inne med en del information, började frågeinvasionen.

-Excuse miss, is that the Golden Gate Bridge? 

-No, no, det där är Bay Bridge, betydligt längre, rangligare och yngre än Golden Gate Bridge som byggdes 1937. Köp gärna Lonely Planets California-upplaga. Det är en bra investering.

  - Is there a Starbuck’s around Union Square?

- Ja, sisådär en fem, sex stycken. Men vill ni ha riktigt bra kaffe ska ni pröva Pete’s istället. Eller ännu hellre Blues Coffee nere vid Ferry building. Stans bästa Espresso. Yepp, kön är lång!

-Ma’m, is there..... Jag hör inte ens fortsättningen på den frågan. Ma’m??? Jag ignorerar ALLA som kallar mig det. Tramset började för några år sedan när jag uppenbarligen fyllde 94! Kalla mig “hey you” , “blondie”, “honey” va sjutton som helst but do NOT call me  ma’m thank you very much!

-Bästa shoppingen?

-Vill du undvika folkmassorna och samtidigt kolla in några lokala SF-designers, skippa downtown och dra till Union Street istället. Och käka lunch på the Grove som ligger på granngatan Chestnut. Pröva deras rödbetsallad med varm getost....Mmm.. 


-Do you do this every day?
-Only on Thursdays and when I'm in a good mood and to people who don't call me Ma'm! 


Så efter en halvtimme av detta vinkade jag adjö till min lilla fanklubb. Och kom på att detta måste jag förstås använda. Det faktum att jag fortfarande tycker att det är kul att vara lite tour guide och berätta för folk vad man ska se och göra när man kommer till SF. Löjligt nog tar jag det nästan lite personligt när folk inte gillar min stad. Så jag hade tänkt att ändra Pias Planet lite. Jag ska förstås fortsätta spåna som jag gjort tidigare, men jag tänkte också lägga till en spalt eller två med lite mer SF info, restaurang rekommendationer, var man shoppar bäst  och vad som är på gång i min stad. Och så mer bilder tror jag!! Vad tycker ni? Trycker ni på "Like -knappen"? 

Silicon Valley

Silicon Valley- revenge of the nerds

I förra veckan arbetade jag i Silicon Valley. Visst känns namnet nästan lite mytomspunnet? Som Rickard Lejonhjärtas Camelot eller det sjunkna Atlantis. Och precis som dem, så existerar Silicon Valley egentligen inte. Inte så där som jag trodde iallfall. För visst borde ett sådant välkänt ställe åtminstone ha sin egen skylt, gärna med lite blinkade lampor som syns när man kommer körande på motorvägen. Typ “You are now entering Silicon Valley. Population: 250 000 geeks, 175 000 nerds and running for mayor: Mark Zuckerberg.” 

Men en sådan skylt finns alltså inte. Och egentligen ser det ganska tråkigt ut där. Mil efter mil av motorväg, platta, fyrkantiga kontorsbyggnader, omgivna av välklippta gräsmattor, några shopping centra, det är allt. Ingen vet var exakt Silicon Valley börjar eller slutar. Frågar du folk här i San Francisco området så säger de att det ligger söderöver, runt San Jose. Och att det inkluderar alla södra förorter dessförinnnan som Cuppertino och Sunnyvale, och har Palo Alto som sin inofficiella huvudstad. En smart dean på Stanford University på 1940 och 50-talet som uppmuntrade sina tekniska elever och personal att starta egna företag ligger bakom början till detta elektroniska Mecka. 

Idag ligger i princip alla de stora jättarna där. Apple, Yahoo, e-bay, Intel, Google  och så Facebook förstås. Twitter ligger inne i själva San Francisco. Vilket är ovanligt och får mig att tänka på en artikel som jag läste i New York Times häromdagen, om alla mänskliga mikroklimat som finns i Silicon Valley. Ingenjörerna, som tillverkar hårdvarorna, och som alltså av någon anledning anses lite otrendiga, bor och arbetar i San Jose medans de företag som jobbar med marknadsföring och mjukvaror, oftast har yngre och hippare anställda och därför ligger närmare San Francisco, där deras anställda bor. Borgmästaren själv, ja enligt mig alltså,  Zuckerberg, Facebooks grundare (hmmm..åtminstone en utav dem), sägs nyligen ha köpt ett hus där nere i sin silikondal. God för cirka 14 miljarder dollar, inte illa när man är 27... Enligt rykten har han nyss skrivit ett avtal om att han ska ge bort åtminstone hälften av sin förmögenhet till välgörandehet varje år, vilket jag nog tyckte lät ganska sunt.. Jag tror nog att han blir precis lika lycklig, eller olycklig för den delen, med 7 miljarder som med 14... Jag kollade efter honom och hans så typiska gråa t-shirt varenda dag i förra veckan när jag var där, men inte en skymt....    

Jag hade gärna velat ta ett snack med honom om det här med geekar och nördar, som jag för övrigt inte har en aning om vad man egentligen kallar på svenska. Men ni vet vilka jag pratar om. De där grabbarna som satt där längst fram, eller längst bak, i klassrummet med lite för korta brallor, och de obligatoriska glasögonen. (Jag skriver grabbarna för jag kan i ärlighetens namn inte minnas att det fanns så många tjejer som var särskilt nördiga! De var nog bara smarta tjejer:)) De som alltid hade svaret på frökens frågor, som pluggade till alla proven och visste allt. Speciellt om matte och kemi  som jag förstås var urkass på. Jag har alltid varit lite svag för dem tror jag, de där coola grabbarna skrämde mig mest från vettet. Och jag insåg nog ganska snabbt att det var just de där nördiga grabbarna( och de smarta tjejerna förstås) som så småningom skulle uppfinna massa roliga saker, få de bästa jobben och så småningom ta över världen. För visst måste Bill Gates, Steve Jobs och co haft sina plågoandar. The revenge of the nerds and  who’s laughing now? Härligt för mig som alltid hållit på “the underdog”. Troligtvis för att jag själv var en...

Det blir Silicon Valley denna veckan också. Jag ska jobba med översättningar för Apple.

If I tell you more,  I’d have to kill you...

Not just another pretty face...

Hugh Jackman

Efter en ovanligt blå och gul vår här i San Francisco med Läckberg, Mankell  och brännboll var maken klart  “Swedished- out”. Detta trots att jag inte alls drog med honom på något Valborgsmässofirande, demostrerarde på första maj eller ens satte upp något påskris! En kväll med Hugh Jackman skulle återställa balansen här hemma. Inte en endaste älg, Volvo eller IKEA påse i sikte. Nu var det dax för kängurur, Foster och "Advance Australia fair"... 

Egentligen tror jag inte S visste ett dugg om vad hans landsman kunde göra, han ville bara höra lite “mate” och aussie slang. Och jag var knappast svår övertalad att hänga på, att sitta och titta på Hugh Jackman ett par timmar är ju inte speciellt svårt precis. Han är ju, som många utav er säkert redan känner till, easy on the eyes..Dessutom sjunger han riktigt bra och så är han rolig. På ett så där typiskt Aussie sätt, d v s supersarkastiskt, som jag bara älskar. Och det fick mig att tänka på det där med humor. Generaliseringar är ju som bekant en tunn is, men ironi och sarkasm är ju inte alltid något som funkar så där jättebra här i USA.

“I’m just kidding” är ju något som jag ofta får tillägga när jag har dragit till med något som jag själv tycker är ganska kul men möts av totala oförstående blickar. För om man inte kan skratta åt sig själv, vem kan man då skratta åt?  Dock måste passa sig lite för det i detta stora land. Speciellt om man är en blond tjej till råga på det.. Fast å andra sidan blir det dessto roligare när man stöter på någon som fattar...

 Och grabbarna från Australien, de verkade liksom alltid fatta!  Från Owen, min första livs levade Aussie, som jag stötte på i San Diego när jag var alldelles ny i detta land, ( här måste jag bara göra en liten parantes och stilla undra hur jag i himlens namn kan komma ihåg hans namn efter all dessa år när jag numera knappast kan minnas vad jag gjorde igårkväll), till alla mina lärarkollegor i Sydney  drygt 15 år senare. Vilka skratt! Vilka grabbar! De såg till att jag hade ett par år där när jag faktiskt inte tyckte att det var så jobbigt med måndagsmornar....  Dessemellan tror jag att kanadensiska män var lite intressanta, de skrattade ganska gott de också. Och engelsmän....  Fast i slutändan är det förstås i svårt att slå the aussies, i alla fall i min bok. 

Så när Hugh Jackman spräckte sina brallor av misstag, och bytte om mitt på scenen i sina snygga Calvin Klein Underwear, kunde jag bara nicka igenkännande och mindes när vi en sommar stod på New Orleans flyplats och S absolut ville byta om till shorts meddetsamma. Här och nu, framför ingången och helst utan handduk, varför skulle det behövas?  Eller när han ville ut och springa en kväll. I Speedos. I februari. I Portland, Oregon. Jag tror det var snö i luften... Mina kompisar surade i flera veckor för att jag stoppade honom... Hade ju varit världens historia om han blivit arresterad. 

Vägen till mitt hjärta går definivt genom skrattmusklerna. Det tog några år innan jag kom på det, men kan man skratta tillsammans, då har man vunnit mycket.( Och kan han dessutom laga mat, ja, DÅ är kärleken total!:)) När jag undervisade i engelska, så brukade jag ibland börja mina lektioner genom att låta mina elever, som var allt mellan 15 och 75  år gamla och kom från jordens alla hörn, ranka intelligens, utseende, ärlighet och just humor, i den ordning  som de tyckte var vikigast när det gällde att välja en partner. Kom väl knappast som en överraskning när det visade sig att mina kvinnliga elever var oftast klart smartare än killarna, och rankade humor betydligt högre än grabbarna. Och det är väl därför som jag vid ett par tillfälle såg 22-åriga tjejer med 83-åriga män när jag var i LA sist. De är naturligtvis hur roliga som helst, de där små gubbarna...

Spring has finally sprung!

Utsikten från vår balkong

Vårkänslor

Vår i San Francisco. Den kom sent i år, men den kom till slut! Tillsammans med våra härliga indian somrar som ofta bländar oss i september och oktober, är det utan tvekan den bästa tiden på året här. Sisådär en 25 grader varmt, en loj sol från en blå himmel. San Francisco Bay glittrar i solen och fylls med segelbåtar, och varje morgon bänkar jag mig på vår balkong med mitt morgonkaffe och njuuuter, tillsamans med grannkatten Moses som gillar balkonghäng han med. 

I helgen var det dax att göra något som jag inte har gjort på typ 25 år -spela brännboll!! Egentligen vet jag inte varför jag har undvikit det som pesten. Har rannsakat minnet och kan egentligen inte riktigt minnas att jag alltid blev vald sist eller så...Om jag nu inte lyckats förtränga det helt alltså. Jag var nog lite i mitten...Fast så bra på att klippa till den där bollen var jag ju inte förstås aldrig och inte heller var jag någon stjärna i den anrika grenen “Kast med liten boll”. Så när vi fick en inbjudan till en picknick med brännboll, så tänkte jag att picknicken var ju kul och kanske kunde jag slingra mig ur resten, en domare behövs alltid! Maken hängde på efter det att jag lovat honom att brännboll var nästan samma sak som cricket(!) Personligen tyckter jag att han fick skylla sig själv som gick på det. Han vet ju att jag vet absolut ingenting om cricket! Jag menar... come on! Jag sov lite halvdåligt på natten, jag trodde att det berodde på nerver inför matchen , S hävdade bestämt att det var vinet som jag drack i Sonoma Wincountry dagen innan. Han tyckte föstås att jag är urtöntig. Lär man sig, som han, varenda fysisk aktivitet som man någonsin sett, på typ tio minuter, så är det förstås svårt att förstå min sömnlöshet! 

Vi var sisådär en 30 personer som samlades nere vid Paradise Bay och efter en massa god mat satte matchen mellan “De röda vikingarna” och “De blåa älgarna” igång. Efter att ha mutat en av lagkaptenerna med en överbliven Brie ost såg jag till att jag inte blev vald sist! Bra början! Dessutom var maken och jag i samma lag vilket jag tror var tur, för husfridens skull! Vi var vikingar och började som utelag och gav S och alla andra noviser  lite tid att förstå reglerna. Eftersom hälften av spelarna var under sju år, så fick vi modifiera reglerna lite. Det var t ex OK att plötsligt sätt sig ner  mellan konerna och ta en kort paus om man blev trött och sedan kunde man fortsätta igen. Och om man tog  NÅSTAN lyra så VAR det lyra, rätt och slätt. Inget knussel här inte! My kind of rules! Vår brännare från Vetlanda var dock inte att leka med, hon brände alla utan pardon, spelade ingen roll om du var 5 eller 45! BRÄND, you are out! 

Så var det då vikingarnas tur att vara innelag. Vid detta laget hade många mini vikingar tröttnat och satt kollade på myror och maskar och annat intressant som man kan hitta i gräset. De vaknade dock till liv när de förstod att de äntligen skulle få slå! Själv var jag nu redo att slå mitt första slag på trettio år. Det fanns, på min begäran, ett flat slagträ också, men jag tyckte det såg så mesigt ut att jag tog det där andra snygga röda som säkert var avsett till basball. I vanlig ordning flyttade hela fältet sig närmare för jag var ju tjej, jag tog ett djupt andetag och så klippte jag till för kung och fosterland. Vet inte vem som blev mest förvånad, jag eller alla de där små blåa älgarna som bollen flöööög över! Det måste ha varit de här amerikanska racket eller något. Jag blev så till mig att jag glömde springa, annars hade det blivit uppväckare!! OK, så det hände inte  igen. Mina andra slag var ganska mediokra i ärligheterns namn. Men jag fick i allafall upleva att alla grabbar flyttade sig bakåt i fältet ett par gånger när det var min tur att slå, innan de nog fattade att det bara var en one off! Spelar ingen roll att S tog typ sju lyror och sprang fem uppväckare och smågrabbarna kallade honom Jetar (baseball star i Yankees) och ville ha hans autograf. Jag var inte alls avundsjuk på honom, det var trots allt brännaren från Vetlandas förtjänst att vi vann, inget snack om saken! Så när den här röda vikingen seglade hem på kvällen var hon nöjd med dagen och kände mig nästan redo för VM i brännboll eller något!! Inte fullt lika entusiastisk denna morgon, när jag har sådan träningsvärk att jag knappt kan gå..