Efter en ovanligt blå och gul vår här i San Francisco med Läckberg, Mankell och brännboll var maken klart “Swedished- out”. Detta trots att jag inte alls drog med honom på något Valborgsmässofirande, demostrerarde på första maj eller ens satte upp något påskris! En kväll med Hugh Jackman skulle återställa balansen här hemma. Inte en endaste älg, Volvo eller IKEA påse i sikte. Nu var det dax för kängurur, Foster och "Advance Australia fair"...
Egentligen tror jag inte S visste ett dugg om vad hans landsman kunde göra, han ville bara höra lite “mate” och aussie slang. Och jag var knappast svår övertalad att hänga på, att sitta och titta på Hugh Jackman ett par timmar är ju inte speciellt svårt precis. Han är ju, som många utav er säkert redan känner till, easy on the eyes..Dessutom sjunger han riktigt bra och så är han rolig. På ett så där typiskt Aussie sätt, d v s supersarkastiskt, som jag bara älskar. Och det fick mig att tänka på det där med humor. Generaliseringar är ju som bekant en tunn is, men ironi och sarkasm är ju inte alltid något som funkar så där jättebra här i USA.
“I’m just kidding” är ju något som jag ofta får tillägga när jag har dragit till med något som jag själv tycker är ganska kul men möts av totala oförstående blickar. För om man inte kan skratta åt sig själv, vem kan man då skratta åt? Dock måste passa sig lite för det i detta stora land. Speciellt om man är en blond tjej till råga på det.. Fast å andra sidan blir det dessto roligare när man stöter på någon som fattar...
Och grabbarna från Australien, de verkade liksom alltid fatta! Från Owen, min första livs levade Aussie, som jag stötte på i San Diego när jag var alldelles ny i detta land, ( här måste jag bara göra en liten parantes och stilla undra hur jag i himlens namn kan komma ihåg hans namn efter all dessa år när jag numera knappast kan minnas vad jag gjorde igårkväll), till alla mina lärarkollegor i Sydney drygt 15 år senare. Vilka skratt! Vilka grabbar! De såg till att jag hade ett par år där när jag faktiskt inte tyckte att det var så jobbigt med måndagsmornar.... Dessemellan tror jag att kanadensiska män var lite intressanta, de skrattade ganska gott de också. Och engelsmän.... Fast i slutändan är det förstås i svårt att slå the aussies, i alla fall i min bok.
Så när Hugh Jackman spräckte sina brallor av misstag, och bytte om mitt på scenen i sina snygga Calvin Klein Underwear, kunde jag bara nicka igenkännande och mindes när vi en sommar stod på New Orleans flyplats och S absolut ville byta om till shorts meddetsamma. Här och nu, framför ingången och helst utan handduk, varför skulle det behövas? Eller när han ville ut och springa en kväll. I Speedos. I februari. I Portland, Oregon. Jag tror det var snö i luften... Mina kompisar surade i flera veckor för att jag stoppade honom... Hade ju varit världens historia om han blivit arresterad.
Vägen till mitt hjärta går definivt genom skrattmusklerna. Det tog några år innan jag kom på det, men kan man skratta tillsammans, då har man vunnit mycket.( Och kan han dessutom laga mat, ja, DÅ är kärleken total!:)) När jag undervisade i engelska, så brukade jag ibland börja mina lektioner genom att låta mina elever, som var allt mellan 15 och 75 år gamla och kom från jordens alla hörn, ranka intelligens, utseende, ärlighet och just humor, i den ordning som de tyckte var vikigast när det gällde att välja en partner. Kom väl knappast som en överraskning när det visade sig att mina kvinnliga elever var oftast klart smartare än killarna, och rankade humor betydligt högre än grabbarna. Och det är väl därför som jag vid ett par tillfälle såg 22-åriga tjejer med 83-åriga män när jag var i LA sist. De är naturligtvis hur roliga som helst, de där små gubbarna...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar