I förra veckan arbetade jag i Silicon Valley. Visst känns namnet nästan lite mytomspunnet? Som Rickard Lejonhjärtas Camelot eller det sjunkna Atlantis. Och precis som dem, så existerar Silicon Valley egentligen inte. Inte så där som jag trodde iallfall. För visst borde ett sådant välkänt ställe åtminstone ha sin egen skylt, gärna med lite blinkade lampor som syns när man kommer körande på motorvägen. Typ “You are now entering Silicon Valley. Population: 250 000 geeks, 175 000 nerds and running for mayor: Mark Zuckerberg.”
Men en sådan skylt finns alltså inte. Och egentligen ser det ganska tråkigt ut där. Mil efter mil av motorväg, platta, fyrkantiga kontorsbyggnader, omgivna av välklippta gräsmattor, några shopping centra, det är allt. Ingen vet var exakt Silicon Valley börjar eller slutar. Frågar du folk här i San Francisco området så säger de att det ligger söderöver, runt San Jose. Och att det inkluderar alla södra förorter dessförinnnan som Cuppertino och Sunnyvale, och har Palo Alto som sin inofficiella huvudstad. En smart dean på Stanford University på 1940 och 50-talet som uppmuntrade sina tekniska elever och personal att starta egna företag ligger bakom början till detta elektroniska Mecka.
Idag ligger i princip alla de stora jättarna där. Apple, Yahoo, e-bay, Intel, Google och så Facebook förstås. Twitter ligger inne i själva San Francisco. Vilket är ovanligt och får mig att tänka på en artikel som jag läste i New York Times häromdagen, om alla mänskliga mikroklimat som finns i Silicon Valley. Ingenjörerna, som tillverkar hårdvarorna, och som alltså av någon anledning anses lite otrendiga, bor och arbetar i San Jose medans de företag som jobbar med marknadsföring och mjukvaror, oftast har yngre och hippare anställda och därför ligger närmare San Francisco, där deras anställda bor. Borgmästaren själv, ja enligt mig alltså, Zuckerberg, Facebooks grundare (hmmm..åtminstone en utav dem), sägs nyligen ha köpt ett hus där nere i sin silikondal. God för cirka 14 miljarder dollar, inte illa när man är 27... Enligt rykten har han nyss skrivit ett avtal om att han ska ge bort åtminstone hälften av sin förmögenhet till välgörandehet varje år, vilket jag nog tyckte lät ganska sunt.. Jag tror nog att han blir precis lika lycklig, eller olycklig för den delen, med 7 miljarder som med 14... Jag kollade efter honom och hans så typiska gråa t-shirt varenda dag i förra veckan när jag var där, men inte en skymt....
Jag hade gärna velat ta ett snack med honom om det här med geekar och nördar, som jag för övrigt inte har en aning om vad man egentligen kallar på svenska. Men ni vet vilka jag pratar om. De där grabbarna som satt där längst fram, eller längst bak, i klassrummet med lite för korta brallor, och de obligatoriska glasögonen. (Jag skriver grabbarna för jag kan i ärlighetens namn inte minnas att det fanns så många tjejer som var särskilt nördiga! De var nog bara smarta tjejer:)) De som alltid hade svaret på frökens frågor, som pluggade till alla proven och visste allt. Speciellt om matte och kemi som jag förstås var urkass på. Jag har alltid varit lite svag för dem tror jag, de där coola grabbarna skrämde mig mest från vettet. Och jag insåg nog ganska snabbt att det var just de där nördiga grabbarna( och de smarta tjejerna förstås) som så småningom skulle uppfinna massa roliga saker, få de bästa jobben och så småningom ta över världen. För visst måste Bill Gates, Steve Jobs och co haft sina plågoandar. The revenge of the nerds and who’s laughing now? Härligt för mig som alltid hållit på “the underdog”. Troligtvis för att jag själv var en...
Det blir Silicon Valley denna veckan också. Jag ska jobba med översättningar för Apple.
If I tell you more, I’d have to kill you...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar