Sydney

-Why did you leave again? sa min kompis H när vi låg på Coogee Beach häromdagen. Hon hade just flugit in ifrån Miinnesota där snön låg i drivor och termometern visade en sisådär -20 C. Och Sydney var så där bländade som bara en stad som blivit vald till en av världens bästa turistdestinationer för typ 17 året i rad kan vara... Det var så där varmt att luften dallrade, söta surfgrabbar låg och guppade i väntan på den rätta vågen, och ljudet från cikadorna var öronbedövande. På eftermiddagen drog vi vidare till Paddington market och shoppade roliga Aussie design kläningar, smycken som man inte kan hitta på HM, frangipani tvålar (ny favoritdoft från blomman som jag hade i min bröllopsbukett) och så käkade vi passionsfrukts sorbet i mängder.

-Why did we leave again? sa den australiensiske maken när vi några dagar senare satt med ett gäng kompisar på the Icebergs, Bondi Beachs berömda simklubb och heta restaurang, med världens utsikt över den ikoniska stranden. Månen hade just stigit upp ur havet som en gigantisk ost, ett fenomen som jag aldrig sett någonannanstans i världen. Soluppgångar har man ju hört talas om men ....månuppgång? Det ser helt otroligt ut när den reser sig ur havet, dessutom på en tidpunkt när man är klarvaken och kan riktigt njuta av den! Vinet från världsberömda Margret River i Western Australia var kallt och gott, minnena många och natten alldelles ljum.

-Why did we leave again? frågade jag mig själv när vi skuttade omkring i Watsons Bay, efter att ha käkat skaldjur på Doyles med den australiensiska delen av familjen och njöt av den otroliga utsikten över downtown Sydney. Det åååh så välkända Operahuset, vars siluett är omöjligt att ta fel på, Harbour Bridge som sydneyborna kallar "the Coathanger", (för det ser ut som en sådan förstås!) och så allt detta blå. En sommardag vid vattnet i Sydney kan egentligen bara beskrivas som magisk. Och just då, i allt detta blå, varma, soliga, vänliga, roliga, minns jag inte alls varför vi valde att flytta från detta solbrända land. Men någonstans i bakhuvudet har jag visst en lista på anledningar till att vi packade våra väskor för snart sju år( !) sedan....Ingen av dem känns speciellt relevanta just nu här i solen kan jag ju tillägga....:) 

Yes, “The Girl with the Dragon Tattoo” really is better in Swedish, Your Honor.

För några veckor sedan blev jag kallad till jury duty. Det var en utav sakerna som jag verkligen funderade över innan jag slutligen blev amerikansk medborgare för något år sedan. Som bekant får man rösta i presidentvalet då, vilket jag verkligen ville. Å andra sidan måste man också sitta med som jurymedlem i en jury, om man blir kallad, vilket jag absolut inte ville.  

Till slut blev jag iallafall tvungen att bestämma mig och tänkte att då fick jag väl bli lite amerikan då, eftersom man ju ändå får behålla sitt svenska medborgarskap. Med lite tur kanske de glömde bort mig. Ha! Bara ett par veckor efter det att jag med korsade fingrar bakom ryggen lovat att bli den mest amerikanska skåningen i San Francisco, så kom kallelsen till juryduty som, bokstavligen, ett brev på posten.. Två gånger lyckades jag slippa undan genom diverse konstiga ursäkter som “Jag ligger på sjukhuset med en brusten blindtarm,” (vilket var sant) och “Jag kommer att gifta mig på en liten söderhavsö just den dagen”,( vilket givetvis också var sant...)

Den här gången fanns det dock ingen ursäkt, det var bara att bege sig till Civic Center en regnig måndagmorgon, och där föstes jag snabbt in ett rum tillsammans med cirka 50 andra ganska surmulna personer. Tolv personer plockades först fram till båset, och jag var givetvis en av dem. Här skulle man presentera sig och som vanligt slogs jag av hur allting i det här landet är en show. Presentationerna var långa och personliga, alla tycktes njuta av sina minuter i rampljuset, det verkade som hela högen var stand-up comedians! Domaren var en kvinna, och inte Judge Judy då, tack och lov men väldigt vältalig och utan tvekan huvudrollsinnehållaren i detta drama..

 När turen kom till mig måste fru domare hört på mitt emminenta uttal av mitt namn att jag kom ifrån Sverige och hon förstod snabbt att jag måste haft glädjen att läsa Stieg Larssons böcker på svenska.???? Jooooo....Och hur är filmerna egentligen, hon hade inte haft tid att se dem???? Jo...... Kände mig lite så där som Ingemar Stenmark  måste ha gjort på sin tid, när han egentligen inte hade så himla mycket att säga....Sedan kunde korsförhöret börja. Åklagaren och  försvarsadvokaten turades om att grilla oss. Var det någon av oss som tyckte att det var fel att dricka ett par glas vin och sedan köra bil?(Detta var alltså ett rattfyllerifall) Jaså, ja tack då mr Smith, you can leave now. Någon som trodde att ballongen som man blåser i och som visar alkolhalten alltid visar rätt? Tack, mrs Jones, dörren är där...  Jag bara gapade! Så fort någon öppnade munnen åkte de ut! Och jag kunde ju inte låta bli att undra  att om vi nu skulle representera ett tvärsnitt av den amerikanska befolkningen, skulle vi då inte ha några åsikter åt endera hållet?

Vid det här laget började jag tycka att det hela var riktigt intressant......Vilken underhållning! Undrar hur länge jag skulle klara mig??Just då, slängde åklagaren ut mig. Ms Persson, we thank you for your help today, we won’t  be needing your service. Jag blev nästan sur! Varför vill de plötsligt inte ha mig?? Var det den där lilla kommentaren om att vi har nämndemän i Sverige och det funkar väldigt bra?

Nästa gång ska jag ta med mig en stickning och se uttråkad ut...Då kanske jag får stanna....