"Those who wander are not necessarily lost" -J.R.R. Tolkien

fredag 18 maj 2012

Munching in Montreal


Min man är ett mattegeni. Han har räknat ut dricksen innan vi ens har fått notan, han slår om mellan kilometer och miles och inches och cm på två röda och algebra tycker han heller inte är speciellt svårt. Det finns bara en avdelning som han plötsligt utvecklar någon slags nummer dyslexi, och det är när han läser avgångstider för flyg. Då kan det plötsligt bli hur galet som helst.16.45 förvandlas till 18.45 , 17.30 blir 18.30 och jodå, vi har allt missat flyg p g a detta. Konstigare är väl egentligen bara att jag inte lärt mig utan fortfarande låter honom bära både resehandlingar och bestämma när vi ska åka till flygplatsen.
Därför är det inte speciellt mårkligt att vi i förra veckan fullständing flög genom i SF i jakten på vårt plan. S hade tittat fel på en timme, och nu gällde det att hinna med flyget.  Väl framme på flygplatsen blev det en rena rama Chevy Chase komedin när vi körde runt ett par varv i en massa rondeller i jakten på långtidsparkeringen innan vi till slut hittade rätt. Vi hamnade givetvis på fel terminal också, genom säkerhetskontrollen och hann precis med flyget. It goes without saying. Nästa gång är jag reseledare.

Så landade vi. I Montreal. Oh la la....Kändes minsann ganska franskt meddetsamma. Such a cliche, men alla har faktiskt svarta kläder. Stan har sitt eget Notre Dame och maten.....maten! "Jims Beef" är definitivt mer spännadne än vad namnet låter. S gillar Antony Boudin, ni vet han som käkar sig runt jordklotet på TV och sist han var i Montreal och åt med sin show, var det här han åt....Just hos våra söta garcon  Daniel berättar han när vi sitter där i baren och hänger och han serverar oss. Ostron i stora lass, som följs av halibut och rabarberpaj som bara smälter i munnen. Drömmen om Beach bodyn 2012 försvann ut genom fönstret. Men det kommer väl fler somrar.. 

"The best Granola in the whole wide world" står det på griffeltavlan på favoritcafet the Olive and Gormando, som är en perfekt början på en lördag. Fem minuters gångväg från vårt hotell i Montreals gamla stad. Saftiga muffins, frasiga croissants och becksvart kaffe. Det blir frukost där varje morgon. Solen tittar fram, vi strosar runt, kollar in alla rökarna som står och hänger i hörnen, ett unikum om man bor i California. Hittar ett cafe där de visar ishockey VM (alla matcherna), kollar in McGill University,  plockar fram skolfranskan som inte alls funkar, vad ÄR det här för språk som de pratar här egentligen?  Fast det är vackert, och framförallt annorlunda. Vive la difference! 

lördag 5 maj 2012

Ants in my pants!

Detta är vad S gör när han får myror i brallorna!

Det känns i hela kroppen. Det kliar överallt. Det är dags att resa. Ibland, om maken har tur, räcker det med en liten tur till kusten över en natt, så känns det bra igen. But that’s not going to cut it this time. Noway. Det ska mer till. Jag behöver hoppa på ett plan, sitta och kolla på människor på SFOs flygplats och landa på ett ställe där jag aldrig varit. Det är min drog, och har alltid varit.
S försöker ignonera alla mina signaler, mina suckar och stön och hoppas förstås att det ska försvinna av sig själv. HA!
-Jag tror att det är dax igen, säger jag till slut en kväll.
-Hmm..Vadå?
-Att resa ...
-Jaha... Vi kanske kan åka till Carmel i helgen eller Mendocino, eller...
-Nope. Ain’t going to cut it... I need to get away!
-Such a surprise....Du kanska minns den där resan till Sverige och Grekland som vi bokade för några veckor sedan?
-Det är två månader dit.....
-Your point being...?

Jag avfärdar hans sarkasm med en fnysning..Let’s see here. Inte många semesterdagar kvar efter sommarens resa. Måste alltså bli en kortare resa...
-Jo, jag tänkte att vi kanske kunde resa till Washington DC? Kunde ju vara kul med all historia och museum och .... S avbryter mig snabbt.
-Där har jag varit.
-När du var 22.
-Minns det som om det var igår.
-Sure, fyra 22 -åriga grabbar från OZ. Möjligtivis minns du inredningen från alla barer... Chicago, då?
-Been there, done that.
Jag vet precis vad det är han gör. Han ger igen. Varenda sommar tjatar nämligen S om att han vill åka Norge. Nu gillar jag ju vårt vackra grannland. Men det är dyrt. Och jag har varit där. Turkiet, då? Hm.. Jag har ju varit där, också...Tre gånger... Så hämnden är förstås ljuv. Tycker inte riktigt att en kort helg i Washington är värt en vecka Norge, så jag ger mig. Och byter spår. Costa Rica??För kort tid... Guatemala City?? Snabbkoll på internet. Det låter lite...våldsamt??? Vackert land annars men just huvudstan verkar lite mycket...Mexico? Hm....Vill ha mer tid där!
Men hallå, vänta nu , vad händer om man reser norröver? Till “O Canada” ! Stort land, vacker natur. Där har jag inte varit sedan Sverige blev trea i fotbolls VM och det är ju ett tag sedan.....I en annan tid, och med en annan grabb. Vancouver var ju super vackert och i Toronto hade vi det bara bäst med vännen A och hennes M. Körde över gränsen till Detroit och såg när Sverige spelade 1-1 mot Brasilien. Det var tider det! Klart att vi ska åka till Canada! Men..Det måste ju bli en ny stad förstås.. Och en snabb blick på kartan igen och svaret är givet. Montreal, oh la la! Där Nordamerika möter Europa, massor med historia och en vacker gammal stadskärna och une petite française, s'il vous plaît! Perfekt. Nu ska bara maken övertygas...

-Montreal? säger jag med massor av hopp i rösten.
S grymtar....Han kan inte komma på några motargument, det är ganska tydligt. Kan nästa svära på att han tycker det  är en riktigt bra ide, men det tänker han förstås inte erkänna. 
-Can we go to a hockey game, suckar han till slut.
-För sent på säsongen tror jag, men kolla här! Ser inte detta alldelles fantastiskt ut och kolla på det här hotellet och det finns ett jättefint old town och....
En timmes senare är resan bokad. Och som genom ett under, så slutar det att klia i kroppen...