Grekland

Hittade en stor låda med foto i garderoben när jag städade undan vinterkläderna för ett par veckor sedan. Precis som mina böcker och brev har de fått hänga med jorden runt. Vita sockerbits hus, blåa hustak, ett vackert Medelhav, fotona andades tzatziki och kalamares, sommar i varmt  örike  ...Åhhh Grekland.... Jag jobbade som guide i Chania på västra sidan av Kreta min första säsong, och jag minns hur jag satt nere hamnen kvällen efter det att vi hade landat  och jag hade just beställt min första frape. Kvällen var ljum  och jag kände mig hemma på något förunderlgt sätt! 

Nu är det lätt att tro att jag blir sådär förälskad i varenda land som jag kommer till, men så är det faktiskt inte...Fick världens kulturchock i Indien t ex, medans jag å andra sidan lärde mig hitta i Kathmandu på ett par timmar. Spanien är ett vackert land med kul energi och underbara människor, men jag drabbas aldrig av längtan dit, som jag t ex gör till Italien. Och jag tycker absolut att det alltid går att hitta något kul, bra och positivt vart man än kommer, även om man förstås kan föredra vissa platser framför andra. Vad är väl jobbigare än människor som sitter på en alldelles vidundrlig plats och säger, ja, ja, det här är väl ok, men på Cypern, DÄR är det allt bättre...Man äter en otrolig middag, men på Cypern DÄR är den där pizzan ändå godare, vattnet klarare och är inte solen helt enkelt bara gulare och varmare där också? Då tycker jag att de ska, för allas trevnad,  åka till Cypern. Helt onödigt att slösa tid, pengar och andras hörsel på nya ställen, om nu det ändå är bäst på just Cypern. Det finns en hel del sådana människor i vår värld och under min tid som reseledare dök de alla, förr eller senare, upp i just min turistbuss...   

Turisterna till trots, och förall del, jag träffade allt en otroligt massa roliga människor under den tiden också, så är mina somrar i den grekiska arkipelagen ett av mina allra bästa minnen, ett sånt som man plockar fram när det, på ett eller annat sätt, ösregnar på Pias planet... Jag tog till mig Grekland som en fisk tar till sig vatten, för vem kan väl motstå siesta i sommarvärmen, vitlökstung tzatziki och solvarma tomater? Och min omgivning gjorde det sannerligen inte svårt för mig att trycka på “like” knappen.. För under min första sommar på Kreta bodde jag i ett hus med svalt marmorgolv vid en avskild strand, omgiven av olivlundar och cikader som spelade öronbedövande högt i sommarhettan. På min terass slingrade sig vinrankorna längs med taket och i september hängde druvorna i klasar över mitt huvud. Min moped och jag var oskiljdaktliga och i de små byarna, där bougainvillerna klättrade längst med husväggarna, satt svartklädda gummor på sina blåa skrangliga stolar och ropade “jassou koukla” när jag kom körandes, i en vind som var så het att det kändes som man drog rakt in i en hårfön. Jag drack grekiskt kaffe med de plirande  gubbarna på kafe nion, kunde grekiska mytologisagor fram och baklänges (minns inte en enda nu!) och gjorde Medelhavet, det stora blå, till min privata pool ett par timmar varje dag. Jag tog båten till Santorini på min lediga dag och begapade mig i alla dessa vita trappor och blåa fönsterluckor och drack ett kallt glas vitt på Francos bar när solen sjönk ner i havet. Jag sprang Samaria ravinen med mina klienter, tog båten till Loutro, som med sitt enda hotell, en restaurang och en strand och var mitt paradis. Egentligen var det förstås en hel massa arbete också, men det har jag valt att glömma!

Min första sommar gav förstås mersmak och under de närmaste tio åren åkte jag faktiskt till Grekland varje sommar. De första åren som guide, och sedan som turist för en eller ett par veckor. Alltid till nya öar och aldrig tillbaka till Chania. Vet inte vem som sa “You can never go back”, och vet egentligen inte heller riktigt exakt vad det är hon/han pratar om. Jag håller hur som helst med. För i de flesta fall är det ett fatalt misstag att åka tillbaka. Det blir helt enkelt inte detsamma! Tog många år senare med maken till min grekvärld men valde nya öar så det gick bra, Amorgos och Folegandros var otroliga. Men när han insisterade på Santorini blev det svårt. Efter tio år gick det naturligtvis inte att känna igen min lilla ö, speciellt inte i juli, när ön invaderas av turister ifrån jordens alla hörn som till råga på allt insisterade på att applådera när solen sjönk ner i havet... Jag vet inte vem som blev mest generad av spektaklet, solen eller jag!

Tillbaka till fotona, och här låg just de från vår senaste grekresa. Hmm.. Varför låg de här förresten, är de inte digitala? Nä, men oj hur länge sedan var det vi var i Grekland då?? Snabbkoll på fotona, va sjutton jag har ju nästan inga rynkor, när var vi där? 2002?! Nämen, inte konstigt att jag ser så ung ut på de här fotona, jag var ju knappt född!!!! 

-Men hallå, vi måste åka till Grekland, ropade jag ut till S som stod i köket och lagade middag. Det är nästan tio år sedan vi var där!! S suckade djupt.

-Jag visste att det skulle sluta så här så fort jag såg att du började kolla på de där fotona, stönade han.

Vi landar i Aten den 21juli...