Läckberg

Jag älskar deckare. Ge mig en soffhörna med en rykande het kaffekopp och en gammal hederlig “whodunit”, ett nytt mordfall för Turstens Irene Huss, Nessers Van Vetaren eller Edvardssons Erik Winter  - and I am in total bliss! Efter varje sverigebesök är halva resväskan full med Mankell och Jungstedt,  vem behöver dra med sig svensk mat, Marabou kan jag ju köpa på IKEA här, mina böcker är MYCKET viktigare. Dessutom släpar jag dem med mig varje gång vi flyttar till makens stora förtret. En del av mina böcker har nu bott på tre kontinenter. Inte ett dåligt liv för en pocket inhandlad på Malmö Central station en sommardag år 2002! Och yes, jag har hört talas om Kindle och elektroniska böcker och nej säger jag till det!

Att jag sedan, trots detta blodiga intresse,  är världens hare när det gäller våld och skräck kan ju bara betraktas som ironiskt. Mina kompisar här i stan skrattar fortfarande åt när vi på Halloween för ett par år sedan skulle besöka Haunted Houses och jag blev så rädd i det där spökhuset som var avsett för  barn att jag vägrade gå in det som var avsett för vuxna. Jag stannde snällt utanför med alla andra femåringarna. Jag har en otroligt livlig fantasi, det får bara bli lite läskigt och helst på långt avstånd liksom...

Med denna passion i bagaget så var jag naturligtvis bara tvungen att gå och lyssna på Camilla Läckberg när jag hörde att hon skulle komma till stan. För mig är hennes böcker om den lilla orten Fjällbacka (Yes, I have been there!) på västkusten där det inträffar en otrolig massa mord, lika med varma sommardagar på stranden  i Ystad sandskog och lata dagar i hängmattan. Det är lättläst, underhållande och kul semesterlitteratur m a o.  

S delar inte direkt min passion och  var inte så glad när vi på söndags eftermiddagen måste åka tillbaka lite tidigare från vår cykeltur i Sonoma wine country, för att jag skulle hinna tillbaka i tid. Han satt och småmuttrade något om att “vissas intressen var viktigare än andras minnsann” hela vägen tillbaka, och jag lovade mig själv att boka in honom för en golfrunda snaaart!

Väl framme i bokhandeln så var Camilla lite sen och “stuck in traffic” fick vi höra av personalen. Passade mig ganska bra, efter allt vindrickandet behövde jag springa på toa. Den fick jag veta iåg i en annan byggnad, jag satte fart mot dörren och där stöter jag till min stora förvåning ihop med B, en bekant till maken, och han såg minst sagt förrvirrad ut när jag hälsade. Han hade en tjej med sig, definitivt inte hans fru, och inte hans dotter heller, jag vet minsann hur de ser ut....Hm..Han verkade inte alls vilja prata med mig, han hade bråttom och jag vill ju inte snoka, men jag klämde iallafall fram att “I’m here to check out this Swedish writer, but she’s running late of course”.... Sekunden efter började varningsklockorna ringa någonstans i bakhuvudet, vänta nu, brukar inte Bob extraknäcka lite som chaufför åt olika bokförlag och köra runt författare på bokturne? Var det inte Al Gore förra året? Och var inte den här tjejen som stod där bredvid honom och log, misstänkt likt ...Camilla Läckberg? -I know who you are waiting for, Pia! Sorry to have kept you waiting, Camilla and  I just arrived, sa B. Snyggt jobbat, Persson! Jag tror jag rodnade när jag hälsade.....Tur att jag iallfall kom ihåg att göra det....

Det visade sig att Camilla var bra på att hålla föredrag, hon var både rolig och underhållande. Dessutom var hon snygg, så S kom snabbt av sig i sin klagosång och hade riktigt trevligt. Han var mest besviken över att hon inte signerade hans bok “to the cute guy in the corner”. Jag tröstade honom med att det nog bara berodde på att hennes man var med, en stor muskelös polis, som höllt sig i bakgrunden. Not to be messed with...

Nästa vecka kommer Henning Mankell hit, och yes, "Pia just call me Sherlock" är på plats igen. Mannen stannar nog dock hemma denna gången....För Henning  må ha sålt 30 miljoner böcker.  Det är iallafall svårt  för honom att konkurrera med en blåögd brunett!