Patrik

Amerikanarnas kärlek till sina bilar är känd. Ett typiskt amerikanskt hushåll har 2.5 bilar och att bo i Kalifornien och bara ha en bil, gjorde oss länge till ett unikum. Grabbarna på S’s drabbades av andnöd när han berättade att vi bara hade en bil, en del av dem är glada singlar och har tre! Men huuuur tar ni er runt? Ja, vi använder då den där bilen som vi faktiskt har och sedan har jag ju skumpat runt på bussen i ganska många år nu, när jag skulle ta mig till jobbet inne stan. Funkar jättebra under rush hour, och inte alls på helger och mitt på dagen. Då går det nämligen inga bussar överhuvudtaget. Så går det när man väljer att bo i “the burbs”. Inne i stan är det helt ok, där är kommunikations-medlen riktigt hyfsade. 

Att ta bussen gjorde att jag kände mig lite mer europeisk, och fungerade listigt nog också som indikation när det var dags att flytta. När vi bodde i Sydney och jag en morgon bara inte orkade ens titta på buss 39, så visste jag att det var dags att packa väskorna, och här i Kalifornien funkade Mill Valleys buss 4 på samma sätt. Jag kunde helt enkelt inte stå på den där busshållplatsen varje morgon längre. Moving on - neext! När vi flyttade hit till Tiburon, där vi bor nu, tog jag färjan till jobb, varje morgon, något som jag alltid velat göra. Ett otroligt civiliserat sätt att pendla, det tog 25 minuter, en kopp kaffe och en blåbärsmuffin, utsikt över Alcatraz och sedan var jag framme! På fredags-eftermiddagarna korkades vinflaskorna upp, grabbarna i sina kostymer började spela tärning och helgstämningen spred sig behagligt. S var med en fredag på färjan och undrade lite surt om jag kallade detta att pendla? Det har var ju rena lyxkryssaren! Fast det var ju bara om fredagar förklarade jag...Förresten tyckte jag att jag förtjänade lite flärd efter de senaste tio årens bussfärder.  

Men när jag började arbeta hemifrån för ett halvår sedan blev saker och ting lite mer komplicerade. Avstånden i det stora land är inte att leka med och det var när det tog mig en timme att promenera till mataffären,(kände mig lagom europeisk då, det kan jag lova!)  som jag började lägga märka till en söt liten fyrkantig sak i alla möjliga små färger som susade omkring på våra vägar. Hmmm..En sådan kanske man skulle ha!       

Ha och ha, som min farmor skulle ha sagt! Gör saker och prylar oss lyckligare som människor? Naturligtvis inte! Vi svarar alla här med ett rungande nej, för vi är ju smartare än så! En pryl är en pryl och nyhetets behag när man äntligen kunnat köpa den där grejen som man gått och suktat efter, lägger sig snabbt. De nya bootsen börjar snart se lite skamfilade ut, en iPad kan ju bara göra såå mycket och nej, inte sjutton blev jag lyckligare för det. Det förstås, en höst när jag och kompisen E pluggade i Munchen i Tyskland så fanns det en grön kjol på Bennetton som jag gick och tittade på i flera veckor. Det var den snyggaste kjol jag någonsin sett (Hmm..Detta var på ett sent 80-tal, så ni kan ju tänka er hur den såg ut! Den var stickad och hellång, behöver jag säga mer? ) och jag visste att om jag köpte den så hade jag inga matpengar de sista dagarna. Men frestelsen blev helt enkelt för stor, en kväll följde kjolen med mig hem och sedan var, hör och häpna, matpengarna för sista veckan borta!! Men jag var faktiskt lycklig i min gröna kjol och hade den på mig varenda dag. Vår hyresvärdinna, lilla söta Frau Röglin upptäckte nog snabbt vad som var i görningen när jag plötsligt åt ooootroliga mängder till frukost som alltså var inkluderat i den hyra som vi betalade och bjöd oss utan knot på middag de sista dagarna. Jag behövde aldrig yttra de försmädliga “Ich habe kein geld” eller “Ich verstehe nur bahnhof”, hon förstod ändå i sin åttioåriga visdom vad som var på gång. 

Jag blev ungefär lika förälskad när jag fick syn på Patrik för första gången, och var nog villig att ge upp några middagar för honom också. Snygg och blänkande blå stod han där och bara väntade på mig, och jag bestämde mig snabbt att this is it - honom ska jag ha!! Han tackar mig varje dag när vi susar förbi långsamma Mercedes och BMW, jag lägger i sexans växel och drar förbi. T o m när vi sitter fast i bilköer tillsammans tycker jag att det är ganska drägligt eftersom vi gör det tillsammans, liksom. Emil hade sin Alfred, Don Quixote sin Sancho Panza och jag har min Patrik! Nu ska bara den svenska flaggan sättas på bagageluckan sedan är han perfekt! Hoppas bara att han håller lite längre än den där kjolen...