Jag tar ett djupt andetag, drar surfbrädan med mig ut i vattnet och försöker höra vad Brad säger. Vattnet är, tack och lov, varmt. Jättevarmt, typ 26 grader eller så. Jag älskar att plaska runt i badkarsvarmt vatten, ska jag stå på huvet ska det sjutton vara varmt! Därför har jag också valt att ta min första surflektion här och inte i norra California där jag bor. Det är en av de där sakerna som de annars så pratsamma San Francisco borna aldrig berättar för en, förrän det är för sent. Man har redan förälskat sig i San Francisco, packat väskorna och flyttat dit när man inser att dimman kommer varje “sommar” och varmare än typ 15 grader blir det aldrig i vattnet. Nu finns det förstås andra saker som gör att jag älskar i “min” stad t ex våren, hösten och ofta också vintern när det aldrig är tal om att snöskottning eller rutskrapning och man kan lapa sol på balkongen i februari.
Ända sedan vi kom till Noosa för nästan en vecka sedan har vågorna varit försvinnande små och inte speciallt många, vi har legat och guppat omkring som små Nemos i vattnet. Idag är det förstås en helt annan historia. OK, det är knappast några “Mavericks barrels” som det är frågan om, men vågorna kommer snabbt, högt och ofta och det är svårt att hålla styr på brädan som är minst sagt otymplig. Det tar mig en stund att komma på att det är bättre om jag låter brädan flyta över vågorna istället för att tvinga dem igenom vågorna.
Så här i början är det tydligen meningen att vi bara ska paddla oss in till stranden liggandes på brädan och det bör jag väl klara om jag bara kommer upp. Det gör jag med Brads hjälp och jag rider på en lång våg ända in till strandkanten där jag, lite ograciöst, det måste medges, välter...Andra gången går det bättre, det är ju riktigt roligt att ligga här och kolla in folk och fundera på livet. Om jag nu bara inte behövde slåss mot vågorna när jag ska tillbaka ut, skulle jag nog kunna göra detta på heltid....Jag tar mig ut igen, får kallsup efter kallsup när vågorna slår över mina futtiga 165 cm, men till slut är jag ute hos Brad igen som grinar glatt och ser ut som Zeke Varg när han säger -OK, blondie, it’s time to stand up this time! Jag kravlar mig upp på brädan, tittar över axeln, ser en gigantisk våg komma mot mig, och hinner tänka,
“I am soo going to die” innan vågen tar tag i min bräda och skjuter mig framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar