Midnight in Paris

Satt i biomörkret häromkvällen och mös.... Woody Allens Midnight in Paris, popcorn och Pia. Vilken kombination! Paris -oh la la ! Vad kan man säga om den stan som inte redan sagts? Inte mycket...

Det var hit jag reste på min första riktiga utlandsresa, jag var 17 år och hade slitet hela sommaren på leksaksavdelningen på B och W stormarknad, för att få ihop pengar. En hel vecka var jag och kompisen Å där. Förresten var det nog min första flygresa också. Säkert svårt för dagens charter genaration att förstå som flugit till Mallis sedan vaggan. 17 år och oflugen! Minns fortfarande hur jag stod utanför vårt hus i Malmö när jag var typ sju och tittade upp i himlen och såg flygplanen skapa vita flygmoln där uppe. Och jag undrade vart dom skulle.....Jag ville också...Bort framförallt. Redan vid sju års ålder. Förlåt Malmö, men jag är verkligen inte född i rätt stad. Och det är väl varken ditt eller mitt fel. Framför allt inte mitt.

Men den där veckan i Paris fick jag föstås en blodad tand. Loppis i Montmartre, utsikten från Sacre Couer, vi sa bonjour till Mona Lisa och drack Cafe au lait långt innan den lavinen startades  i världens alla Starbucks. Vi tyckte vi var världens fashionistor när vi köpte knickers på Gallerie Lafayette (och blev förstås skitsura när man kunde köpa dem på NK två veckor efter det att vi hade kommit hem) Och så minns jag att jag hade vit höghalsad spetsblus... den hade jag på mig när vi stod framför Eiffeltornet första gången och jag liksom tappade andan. Ingen var väl så världsvan som jag när vi flög hem. I had seen the future and it was called PARIS! Klart att jag skulle flytta dit. Gärna bums och nu, och det var Å helt med på. Och ut i världen gick vi, efter studenten sågs vi i princip aldrig mer...Such is life and hey we’ll always have Paris!  

Och det tog nästan 15 år innan jag stod där framför Eiffeltornet igen. Livet, och andra länder kom liksom i mellan. Och jag tappade andan igen, men denna gång för jag var så himla arg. Men vad trodde jag egentligen skulle hända när man som jag, hade gett sig iväg med 60 tonåringar på en buss genom Europa, utan att ens veta namnet på dem? Vi var på väg på språkresa till Isle of Wight och stannade i Paris på nedvägen. Nu stod jag vid Gustave Eiffels vackra byggnad med 55 av eleverna, som dykt upp exakt när de skulle... Var de andra fem höllt hus visste ingen, men jag hittade iallfall en förskrämd liten med- mig- är- det- ordning-och reda- tjej som visste exakt vilka elever som saknades.

-Det är Fredrik, Pontus, Johanna, Anna S  och Sara, pep hon. En svag minnesbild började krypa fram...Hm..jo jag visste nog hur de såg ut...Kan ju vara trevligt att kunna beskriva dem för franska polisen. Vous-etes...blonde! Oui, all of them!  En halv timme senare kom de släntrande....-Öööhh, vi glömde bort tiden, hörru.....

Vid det laget var jag så arg att jag höllt på att spricka och skapade en speciell turiskattraktion i sig när jag stod där och vrålade på dem tills jag var lila i ansiktet. What part of four thirty did you NOT understand? Nu har bussen gått så nu får vi simma till England. Do I look like I am kidding? Har ni med er badbrallor eller...????  


Vi slöt fred så småningom, någonstans över engelska kanalen tror jag...Hmm, förlåt Pia, det var ju lite dumt , men vi var ju i Paris....Och jag sa att det var kanske lite dumt av mig att bli så där jä..drans arg, men ..vi var ju i Paris!  Men härlig blev sommaren i England efter det och vi grät en skvätt när vinkade adjö vid flygbåtsterminalen i Malmö, tre veckor senare. Bye, kids!  Glöm inte era oregelbundna verb och att s sitter på dass i tredje person singular och kom ihåg att engelska är kul! Hey, we’ll always have Paris, vrålade P när bussen drog iväg, och han lät nästan lite som Colin Firth faktsikt!  Och jag vinkade och tänkte att jag nog hade gift mig med P om han hade varit typ 15 år äldre. Men nu fick väl Colin duga då..

År 2009, vandrar jag återigen genom Paris en ljummen kväll. Det är tidig höst, september, och vi har just avslutat en härlig middag på en urmysig liten restaurang någonstans i Paris. Nu ska jag hem till mitt hotell och som den gentleman D är så följer han mig. Vi går sakta genom stan och trots att D nu måste har bott här i 15 år verkar han fortfarande begapad i sin stad.  Notre Dame ligger runt hörnan, och där La Tour Eifel. Blir lite andlös igen..Som vanligt alltså, Paris tends to do that to a girl...Och så D, som gör kvällen perfekt där han går och pekar och berättar. Söt är han. Förstulna blickar från vackra fransyskor, och jag ler lite för mig själv

 Jag tänker på just denna kväll när jag sitter där i biomörkret och tänker att jag måsta maila D och berätta om filmen och att han måste se den. Ett e-mail skickas den natten, snabbt och kort, it’s been soo long, and go and see Midnight in Paris..Dagen därpå ringer han. Från Paris. Jag kan nästan känna doften av croissanter genom telefonen.

-I saw the movie. It was filmed in the same restaurant I took you to when you were here. When are you coming back?  I still have our picture on my fridge.

-Soon, säger jag. Soon. Until then, I’ll remember Paris.

På kvällen berättar jag för maken  om dagens samtal. 

-Åhh, det var så kul att höra hans röst, suckar jag. Tänk att han ringde. Så himla gulligt! Och tänk vilken elev han var! Som en svamp, han mindes allt!

-Visst sa S, lite lagom intresserad. Har han någon ny pojkvän då?

- Still singel, sa jag...Tycker han borde var kär jämt när han bor i den stan...