Cranky

Jag är sur. Och jag vet inte varför. Men ilskan kliar i hela kroppen, irritationen sliter i mig, jag känner mig gnällig och grinig och sitter bara här och väntar på att S ska öppna munnen så jag kan ryta till. Jump down his throat. Sparka till en möbel, slänga luren i örat på någon...Hm...Det kan man ju inte göra längre, kom jag just på ....Att trycka på off-knapp har ju knappast samma effekt. S står i köket och lagar mat.

-Vad lagar du?

-Kyckling

-Hade vi inte det igår? ( I told you I was cranky). S säger ingenting. Lyfter inte ens på ögonbrynen. Han är smart. Han vet att jag är på krigsstigen, det känns på hela stämningen i rummet och han tänker inte ge mig tillfredsställelsen att bita tillbaka.

Jag kastar ut betet igen.

-I really don’t know what to write this time, suckar jag. Jag håller andan. Får jag napp? Svarar han? Yess!

- Så där säger du varje gång, sa S. Att du inte kan komma på något. Och fem minuter senare sitter du och skriver massor.

-Nä, men inte idag. Jag kan INTE komma på något. Det har ju inte hänt något. Jag tror att vi måste flytta.

Brunch med Yoda

-Så att du har något att blogga om...

-Ja, just det. Everything for the art.

-Skriv om varför vi bor här i USA.

-Det har jag ingen aning om...Just idag tycker jag folk här är helt knäppa. Fattar vekligen inte varför vi bor här. Whose stupid idea was this move anyway? Det är det jag säger ju. Vi kanske måste flytta..Have we not stood here like trees in the ground long enough, sa någon som hette Whitman...Helt rätt.... Jag håller ju på att ruttna bort!

Häromdagen berättade jag för maken om en artikel jag läst där skribenten hävdade att allting sker i 7 -års-cyklar. Alltså alla stora förändringar kommer efter  sju år....Man lever sitt liv,arbetar, pluggar och bor. Efter sju år inträder ofta en stor förändring, kanske blir det nytt jobb, giftemål, barn, ett eller två.  Sedan trampar man på i sju år till, och sedan är det dax för nästa omgång av förändring. Typ flytt till ny stad, nytt jobb, skillsmässa eller vad det nu kan vara. Här i USA pratar man om the seven year itch, när det gäller förhållanden. Tydligen är skillsmässor vanliga efter just sju år, vilket skulle förklaras av just den här teorin Jag tyckte det lät intressant, S skrattade så mycket att han höllt på att köra av vägen när jag berättade det för honom. 

-Den där skribenten har absolut aldrig träffat dig, frustade han. När har du någonsin gjort något i sju år? Hmm... Jag minns inte riktigt...Men i Malmö bodde jag i mer än sju år, det är jag nästan säker på... Without change there would be no butterflies. Jag vill gärna poängtera det. Det läste jag på en skylt häromdagen och jag tror att det ska bli mitt nya motto!

-Men hallå! Jag har fortfarande inget att skriva om...

-Skriv om vad vi gjorde i helgen...

-Nä men vi gjorde ju inget.....

-I fredags var vi på the Seahorse och lyssnade på Steves band, i lördags var vi på en early bird midsommarfest och idag käkade vi brunch i stan på Presido.. Och du har inget att skriva om....??? 

Hm.. Det var attans vad aktiva vi har varit denna helgen..Kan inte riktigt minnas allt detta...

Söndagspromenad runt Presidio

-Nää. Fortfarande. Ingen. Inspiration.

-Skriv om filmen du såg häromkvällen. 

-Den var kass.

-Eller vädret. 

-You are grasping at straws.

-Vår kommande semester.

-It’s been done. 

-Det här samtalet?

-Hmm...

             ----

 Fem minuter senare.

-Pia, maten är klar.

Utsikten från Midsommarfesten på Spinnaker

-Mmmm....Jag skriver...Blev det kyckling, sa du? Gud va gott!  Ska vi käka på balkongen...??? Det är ju så vackert nu. Tänk vad vi bor bra här....