Munching in Montreal

Min man är ett mattegeni. Han har räknat ut dricksen innan vi ens har fått notan, han slår om mellan kilometer och miles och inches och cm på två röda och algebra tycker han heller inte är speciellt svårt. Det finns bara en avdelning som han plötsligt utvecklar någon slags nummer dyslexi, och det är när han läser avgångstider för flyg. Då kan det plötsligt bli hur galet som helst.16.45 förvandlas till 18.45 , 17.30 blir 18.30 och jodå, vi har allt missat flyg p g a detta. Konstigare är väl egentligen bara att jag inte lärt mig utan fortfarande låter honom bära både resehandlingar och bestämma när vi ska åka till flygplatsen.

Därför är det inte speciellt mårkligt att vi i förra veckan fullständing flög genom i SF i jakten på vårt plan. S hade tittat fel på en timme, och nu gällde det att hinna med flyget.  Väl framme på flygplatsen blev det en rena rama Chevy Chase komedin när vi körde runt ett par varv i en massa rondeller i jakten på långtidsparkeringen innan vi till slut hittade rätt. Vi hamnade givetvis på fel terminal också, genom säkerhetskontrollen och hann precis med flyget. It goes without saying. Nästa gång är jag reseledare.

Så landade vi. I Montreal. Oh la la....Kändes minsann ganska franskt meddetsamma. Such a cliche, men alla har faktiskt svarta kläder. Stan har sitt eget Notre Dame och maten.....maten! "Jims Beef" är definitivt mer spännadne än vad namnet låter. S gillar Antony Boudin, ni vet han som käkar sig runt jordklotet på TV och sist han var i Montreal och åt med sin show, var det här han åt....Just hos våra söta garcon  Daniel berättar han när vi sitter där i baren och hänger och han serverar oss. Ostron i stora lass, som följs av halibut och rabarberpaj som bara smälter i munnen. Drömmen om Beach bodyn 2012 försvann ut genom fönstret. Men det kommer väl fler somrar.. 

"The best Granola in the whole wide world" står det på griffeltavlan på favoritcafet the Olive and Gormando, som är en perfekt början på en lördag. Fem minuters gångväg från vårt hotell i Montreals gamla stad. Saftiga muffins, frasiga croissants och becksvart kaffe. Det blir frukost där varje morgon. Solen tittar fram, vi strosar runt, kollar in alla rökarna som står och hänger i hörnen, ett unikum om man bor i California. Hittar ett cafe där de visar ishockey VM (alla matcherna), kollar in McGill University,  plockar fram skolfranskan som inte alls funkar, vad ÄR det här för språk som de pratar här egentligen?  Fast det är vackert, och framförallt annorlunda. Vive la difference! 

Ants in my pants!

Detta är vad S gör när han får myror i brallorna!

Det känns i hela kroppen. Det kliar överallt. Det är dags att resa. Ibland, om maken har tur, räcker det med en liten tur till kusten över en natt, så känns det bra igen. But that’s not going to cut it this time. Noway. Det ska mer till. Jag behöver hoppa på ett plan, sitta och kolla på människor på SFOs flygplats och landa på ett ställe där jag aldrig varit. Det är min drog, och har alltid varit.

S försöker ignonera alla mina signaler, mina suckar och stön och hoppas förstås att det ska försvinna av sig själv. HA!

-Jag tror att det är dax igen, säger jag till slut en kväll.
-Hmm..Vadå?
-Att resa ...
-Jaha... Vi kanske kan åka till Carmel i helgen eller Mendocino, eller...
-Nope. Ain’t going to cut it... I need to get away!
-Such a surprise....Du kanska minns den där resan till Sverige och Grekland som vi bokade för några veckor sedan?
-Det är två månader dit.....
-Your point being...?

Jag avfärdar hans sarkasm med en fnysning..Let’s see here. Inte många semesterdagar kvar efter sommarens resa. Måste alltså bli en kortare resa...

-Jo, jag tänkte att vi kanske kunde resa till Washington DC? Kunde ju vara kul med all historia och museum och .... S avbryter mig snabbt.

-Där har jag varit.

-När du var 22.

-Minns det som om det var igår.

-Sure, fyra 22 -åriga grabbar från OZ. Möjligtivis minns du inredningen från alla barer... Chicago, då?

-Been there, done that.

Jag vet precis vad det är han gör. Han ger igen. Varenda sommar tjatar nämligen S om att han vill åka Norge. Nu gillar jag ju vårt vackra grannland. Men det är dyrt. Och jag har varit där. Turkiet, då? Hm.. Jag har ju varit där, också...Tre gånger... Så hämnden är förstås ljuv. Tycker inte riktigt att en kort helg i Washington är värt en vecka Norge, så jag ger mig. Och byter spår. Costa Rica??För kort tid... Guatemala City?? Snabbkoll på internet. Det låter lite...våldsamt??? Vackert land annars men just huvudstan verkar lite mycket...Mexico? Hm....Vill ha mer tid där!

Men hallå, vänta nu , vad händer om man reser norröver? Till “O Canada” ! Stort land, vacker natur. Där har jag inte varit sedan Sverige blev trea i fotbolls VM och det är ju ett tag sedan.....I en annan tid, och med en annan grabb. Vancouver var ju super vackert och i Toronto hade vi det bara bäst med vännen A och hennes M. Körde över gränsen till Detroit och såg när Sverige spelade 1-1 mot Brasilien. Det var tider det! Klart att vi ska åka till Canada! Men..Det måste ju bli en ny stad förstås.. Och en snabb blick på kartan igen och svaret är givet. Montreal, oh la la! Där Nordamerika möter Europa, massor med historia och en vacker gammal stadskärna och une petite française, s'il vous plaît! Perfekt. Nu ska bara maken övertygas...

-Montreal? säger jag med massor av hopp i rösten.

S grymtar....Han kan inte komma på några motargument, det är ganska tydligt. Kan nästa svära på att han tycker det  är en riktigt bra ide, men det tänker han förstås inte erkänna. 

-Can we go to a hockey game, suckar han till slut.

-För sent på säsongen tror jag, men kolla här! Ser inte detta alldelles fantastiskt ut och kolla på det här hotellet och det finns ett jättefint old town och....

En timmes senare är resan bokad. Och som genom ett under, så slutar det att klia i kroppen...

Din stund på jorden

Jag vet inte om den finns någon som längre tror att USA fortfarande är the land of opportunity, men under många år var det kanske så, och det gjorde att entrepreneurer, från världen över, drogs hit. Min vän M, en glad britt, var en av dem som kom över hit för sisådär en 50 år sedan, träffade sin lika brittiska fru P, och tillsammans började de sitt liv här i norra California. M var kock, en fantastisk sådan och tillsammans med en kollega startade han genom åren ett tiotal restauranger här i San Francisco. 

Själv lärde jag känna M och hans familj genom en annan vän när vi flyttade till Mill Valley för snart åtta år sedan. Slumpen gjorde att vi så småningom blev grannar när S och jag bodde i världens minsta lägenhet på Bay View Ave. P och M bodde två hus ner på samma gata, och ibland när vår lägenhet bara blev för liten, gick vi över till P och Ms stora, vackra hus för att andas...Och för att äta! Och visst är det härligt med människor som inspirerar en! P, som vid 75 års ålder sprang  typ 7 km varje morgon, och som dessutom alltid såg till att hon fick ett glas champagne i sig varje dag. Och så var och är hon en begåvad konstnär, och det var bara så härligt att sitta runt matbordet, äta all den goda mat och kolla på vad P hade på gång i sin lilla atelje- all denna vackra konst.

S och M spelade golf ihop, och säga vad man vill om denna sport , och det har jag ju också gjort genom åren. Sagt vad jag velat menar jag. Och inte alltid kryddat mina åsikter med superlativ direkt. Härligt med “sporten” är dock iallafall, att oavsett ålder kan man ha kul där ute på banan tillsammans och M med sina kontakter och medlemskap, såg till S fick spela på banor som han bara kunnat drömma om annars. Som tack “lät” han M vinna. Sa S. Ha, fnös M.

Så länge vi känt M har han alltid varit lagom exentrisk och lite vimsig. Vilket jag allt tyckt varit uppfriskande. Världen behöver inte ännu en välorganiserad varelse som har stenkoll på allt och alla, det finns tillräckligt av sådana redan och de tröttar, ärligt talat, ut mig. Men så småningom gick det väl upp för oss att det var mer än så...Små händelser som talade sitt tydliga språk. Vi var rädda för att säga det högt, för då skulle det bli sant. Men M var sjuk. Mindre golfspelande, färre middagar. Det gick väldigt snabbt på slutet. Och i mars 2012 var det över.

Och så igår, en minnestund på Olympic Golf Club. Nästan 400 personer hade samlats där för att hedra M och hans minne. Mitt i all sorg måste jag säga att jag tycker dessa minnesstunder är ett bra påfund. Slår begravningskaffe med hästlängder. Här hyllades M liv med fantastiska tal, mängder av foto och skratt och tårar. Själv satt jag där och tänkte på när M och jag förra sommaren på Angel Island räddade tvättbjörnsungar som fastnat i en container i sin jak på mat. Ett hjärta av guld hade den mannen.

På slutet, när hans dementia började ta över mer och mer, erkände han en morgon, för sin Pat, att han nu för tiden hade svårt för att komma ihåg människors namn.

-That’s OK, sa Pat. As long as you remember my name, I think we will be OK.  And without missing a beat, and with a twinkle in his eye M said:

- Oh,  I will never forget your name, Daphne!

Efteråt körde vi hem i den varma sommarkvällen, ett stort vägarbete, hade avskräckt alla människor för att ge sig ut på gatorna, så vi fullständigt flög ner för 19the Ave och på bilstereon sjöng Cornelis Vreesvijk  “En stund på jorden” och påminner om hur kort den är. Min stund på jorden. Och din. 

Cheers to you , M. 

Beachbody 2012

-Pia, det låter som om du lider av SAD, sa Franceska, en av mina ursnygga italienska elever som jag hade för ett par år sedan. En sådan där som gjorde att jag svär att jag ska komma tillbaka som italienska nästa liv. En som kan ha grönt och lila ihop, och som jämt har snygga skor. Precis så. Sådan var Franceska och jag hade just berättat för henne att den här stans regn och dimma ibland kunde göra mig vansinnigt deprimerad. Det var då jag fick min diagnos. Seasonal affected disorder, SAD. Ganska skönt när man vet, liksom. SAD gör att jag tappar sugen när det bara regnar och jag, som ibland kan skriva tre sidor om en promenad runt kvarteret, drabbas plötsligt av torka. Har absolut inget att säga. Zip.Zilch.Nada. 

Men nu skiner solen plötsligt igen och då är allt bra igen.  I’m baack! Det har varit en ganska lugn vinter efter Australien resan. Ingen snö, så inga nya skidhistorier. Ganska mycket folk i gästrummet, men mest lokala förmågor. Lite mer jobb på Apple. Lite undervisning.

Efter åtskilliga lopp och t o m en mara här och där, har makens knä gett upp. Han kom hemhaltandes från sina löprundor allt som oftast och till sist gick han t o m med på att gå till läkare. Som sa att det var slutsprungit om S ville kunna gå om 20 år. Och det kunde ju vara trevligt att kunna det . 

-Börja simma eller cykla, sa tant doktorn som  kom från Sydney, så S var tvungen att lyssna. 

-För kallt i vattnet här för att simma, fnös S och gick och lånade polarens Bob ena cykel för att se om det kunde vara något.

Som svensk är ju cyklingen framförallt ett sätt att ta sig runt, jag minns förstås hur jag cyklade till skolan i ur och skur i den eviga skånska vinden som alltid tycktes ha vänt på hemvägen. Här i Marin, där vi bor, är det en sport. Inga cykelkorgar eller stilla cykelturer ner till affären här inte. Det faktiskt här, på vårt grannberg Mount Tam som mountain biking som sport, började. Men det är de som väljer vanliga ‘roadbikes’ som syns och märks mest. Varje söndag morgon jagar de i stora pack, och är uppklädda i den senaste outfitten, och ser ut som de är med i Tour de France eller nåt. Och vrålar “to your left”, ifall det nu skulle vara så att man missar att de kommer flygande i sina matchande trikåer och hjälmar och handskar och vattenflaskor...Sedan intar de mitt favorit cafe, Arcri , som ligger runt hörnan, i någon slags After Bike -anda och klickar med cykelskorna på marmorgolvet , dricker latte och tar liksom bara över hela stället..  

Nu är det här inte riktigt S stil. Han skulle minnsann inte ha något av alla dessa ateraljer, no sirreee! Såg alldelles för löjligt ut, och hjälmen gick han bara med på efter att fyra-åriga gudbarnet Luca poängterade att det måste alla ha, faktiskt... No way out, liksom.

Men vid cykelbrallorna gick gränsen. Han skulle minsann inte gå omkring i vadderad bakdel inte. Inga skor, ingen vindskyddsjacka inga handskar, inget sådant trams... Fast cyklingen var ganska kul tydligen, han drog iväg flera gånger i veckan....Själv tyckte jag mest att han började gå konstigt och satt lite märkligt... I två veckor stod han ut...Sedan blev det cykelbyxor. Och vindtät jacka. Resten fick dock vara. I alla fall tills vidare... Och när jag efter allt bilåkande ner till Cupertino, plötsligt inte kunde knäppa jeansen längre, skippade jag det där obstinata stadiet och köpte cykelbrallor direkt. Why wait? Så nu går vi här och vaggar med våra vadderade rumpor. Jakten på Beach Body 2012 har börjat.... 

A stranger in a strange country

"Nicht so schnell" , sa min kompis E när hon var och klippte sig i en liten salong i Scwhabing i Munchen i Tyskland, när vi var glada studenter och rumskompisar där, för massor med år sedan och hon försökte förklara hur hon ville bli klippt. "Nicht to schnell"? sa frisörskan frågande och undrade väl vad i all världen den där lilla blondinen i stolen framför henne menade, för saxen var det alldelled lagom fart på...Har ni glömt bort skoltyskan så betyder schnell “snabbt” på tyska, men vad E försökte förmedla var att hon ville vara lite rufsig och inte fullt så tillrättalagd och alltså inte se så “snäll” ut. Ja, ja maybe you had to be there, E och jag har iallfall skrattat ihjäl oss över detta många gånger, och varje gång jag går till min frisör, har jag lust att säga det samma. 

Min frisör B klipper nämligen jättebra, och är väl ende frisör i hela världen som jag orkar lyssna på(och som orkar lyssna på mig också, kanske:)), han är brittisk med tillhörande humor. Dessutom förstår han mitt allvar när jag säger att om han klipper min lugg för kort så kommer jag inte att gå ut på flera veckor, så hans intelligens är det inget fel på, heller inte hans teknik. Men när han stylar mig tycker jag jämt att jag ser alldelles för platt och tillrättalagd ut... Åker alltid hem och rufsar till och mumlar "Nicht so schnell" för mig själv...Så även igår och  gårdagens frisörbesök var veckans stora händelse....Efter flera månader av mega mycket Apple jobb, låång pendling,  Sverigebesök, julfirande i Santa Barbara och resa till OZ, så har min kropp kraschlandat...Rakt i en dunderförkylning...Som aldrig går över tydligen....Inne på andra veckan och jodå, jag är ganska gnällig nu. Det var med stor kraftansträngning som jag masade mig iväg till B igår. Efersom som vi är europeer båda två, och har bott utomlands i många år pratar vi ofta om just det, om hur det är när man plötsligt är “always a stranger in a strange country”.....

För ett par veckor sedan satt vi  på en pub i lilla Narwee, en förort ute i Sydneys västra tegeldjungel och käkade middag med våra kompisar som bor där. Mitt i maten öppnas dörren och in kommer en svart t-shirt med texten “Malmö FF -svenska mästare 2010”-med emblem och allt. Jag blev alldelles till mig förstås - hade vi nu suttit nere vid Operahuset hade det inte varit ett dugg konstigt, men i lilla Narwee häckar inte för många svenskar, det lovar jag......Dessutom lät grabben inte speciellt svensk, han slängde in “mate” och “no worries” både här och där ....-Hey, where did you get your t-shirt, hojtade jag så att stammisarna satte sina VB i vrångsrtupen - vad var det för galen amerikan som satt där i hörnan och tjoade.....Och grabben såg minst sagt generad ut, skrapade med foten och mumlade något om han faktiskt köpt den på plats....Men åhhh, suckade jag..Var du där när de vann? That’s my hometown!! Jo, ja , han hade varit där då sa han, skrapade mer med foten och gick vidare..... 

Det är vid sådana tillfällen som jag  förstår att jag håller på att tappa min kulturella identitet...Att börja prata med okända människor, så där utan att man måste, och dessutom utan att vara ett dugg berusad måste väl betraktas som ganska osvenskt:)?  Och jag kunde bara konstatera att om vi hade varit i USA hade den här grabben kommit över och slagit sig ner vid vårt bord och diskuterat fotboll och Malmö i en timme eller så..... Visst, amerikanarnas pratsamhet, är både välkänd och ökänd, men det finns tillfällen när den är ganska rolig och också... Nåja, stereotyper och fördommar i all ära, det finns förstås en massa tystlåtna amerikaner och lika många svenskar som pratar i hissen. För vad vet väl jag om det nya Sverige efter att ha varit bosatt utomlands i snart 20 år? Det var säkert ingen av er som kollade på Kalle Anka på julafton eller dök upp prick klockan 19.00 till helgens middagsbjudning heller...:)   Ha en härlig och bacillfri vecka allihopa!

Margaret River

“This is God’s country”. Han sa så, min käre svärfar George och så blinkade han och drog upp sina knästrumpor, som han jämt sprang omkring i, ihop med shortsen i Sydneys 30 -gradiga värme. Och han sa det varje jul, när Sydney gnistrade och sprakade i sommarprakt och jag brukade knycka på nacken och fnysa så där lite föraktfullt som bara blondiner kan och säga Well, it's George's country, anyway, and that is basically the same thing, right? 

Men när jag sitter här på flyget och hänger lågt över WA (som alltså står för delstaten Western Australia i den här delen av världen och INTE Washington state) kustlinje och ser det all sin prakt, förstår jag plötsligt att han hade rätt. Det är svindlande vackert och ser så australiensiskt ut att jag får ont i hjärtat och visst- det är God’s country hela vägen från allt det röda sönderbrända i mitten, till den otroliga kustlinjen som man skymtar strax innan vi landar i Perth.  

Det är lätt att glömma hur stort det här landet egentligen är, men en flygresa över hela härligheten, från Sydney i öst till Perth i väst, påminner snabbt om det. Fem timmar lite drygt tar det, och plockar man bort Alaska är Australien i princip lika stort som USA. Bara en helt otroligt massa mindre människor och det gillar ju jag. Perth har cirka en miljon invånare, men det är inte dit vi ska. Margaret River, med sina världsberömda viner och surfstränder hägrar, och vi kör snabbt de tre timmarna söderöver för att ta oss dit. 

Efter mitt surfäventyr i Noosa i Queensland förra året, så tyckte jag naturligtvis att detta lät som ett paradis! Surf’s up, Gidget! EN blick på vågorna här imorse gjorde det dock snabbt klart för mig att det nog kommer bli mestandels vindrickande för min del! För hur stora kan de där vågorna bli egentligen? De är ju helt enorma!!!Nope, det blir som sagt till att pimpla vin istället och plaska runt lite i böljerna i vanlig ordning - det kommer nog att funka det med.

“Marge” (Margaret River)och “Yals” (Yallingup) är de två bästa surfstränderna här och vi har hamnat på en strand mitt i mellan, Smith’s beach. Anar inte vem den här Smith var, men något bra måste han ha åstadkommit, för stranden är vild och vacker och t o m hundarna surfar där. Australia's best kept secret dessutom. Knappast någon av våra Sydney kompisar har varit här, och det är inte någon större risk att springa på grannen på beachen precis.

Kokkaburran har hängt med ända från Sydney och började med sitt galna skratt i kväll, i korus med cikaderna och grodona i hotelldammen som låter som trögstartade små mopeder, stämde också in. Southern Cross, stjärnkonstellationen som bara är synlig här i södra hemisfären, lyser där ute i sommarnatten -   “God’s (and George's) country” indeed!

Såååå Sydney

Ooooohhh ooooohhhh aaaaaaahhhh ahhhhh! S brukar säga att det var avsaknaden på fåglar som kvittrade och lät som “riktiga” fåglar enligt mig,  som drev mig från Australien, och kokkaburran som sitter utanför mitt fönster påminnner mig om att han nog delvis hade rätt. Den låter ungefär som en orangutang som sitter fast någonstans, och det är tur att den är så himla söt den där lilla rufsiga fågeln, annars hade den nog varit utrotad vid det här laget! När man vaknar till det varje morgon i nästan sex år, är det inte alltid lätt att vara så där himla pro-Aussie. Fast rasslet från palmerna utanför vårt fönster kan jag aldrig få för mycket av, och solen och värmen funkar ganska bra de med. 

För hettan ligger som vanligt på. Så förunderligt hemvant, och ändå så länge sedan.I torsdags lämnade vi svärmors hus och västra Sydneys röda tegeldjungel och drog till Watsons Bay för lite ostron och räkor på Doyle’s. Jag tappar alltid andan lite ner jag först skymtar stan från vattnet, den riktigt gnistar i solljuset och det är en svårslagen siluett, det är det. Lite fotplask på stranden och passionsfrukt sorbet och så var dagen fulländad. Såå Sydney! 

Ikonen Bondi beach lockar som vanligt, och det blev lunch på the Icebergs, bikinishopping i favoritaffären Bikini Island, något som bara riktigt modiga eller vansinnigt dumdristiga damer ger sig på så här bara ett par veckor efter julmaten. Jag tillhör givetvis den förstnämnda kategorin och drog in magen och slängde fram Visa kortet. Den är blå och urläcker. Bikinin alltså! Eller kommer åtminstone att vara det i sommar när min nya Beachbody 2012 är färdigtrimmad ! Ha! 

Sedan drar vi ner till stan och gör den obligatoriska turen runt operahuset, tar ett glas immigt vitt  och kollar på det vackra folket som hänger där i operabaren. Bakgrundsbilden där är inte fy skam, Sydneybornas älskade “klädhängare”,Harbour Bridge, med två gigantiska flaggor på topp, och så Utzons flytande “skepp” med alla sina kaklade segel. Manly färjan pinar fram och tillbaka över bukten, och ljudet av musiken stiger allt högre i sommarnatten. Det är sommar i Sydney. Sååå Sydney.