Jag vet inte om den finns någon som längre tror att USA fortfarande är the land of opportunity, men under många år var det kanske så, och det gjorde att entrepreneurer, från världen över, drogs hit. Min vän M, en glad britt, var en av dem som kom över hit för sisådär en 50 år sedan, träffade sin lika brittiska fru P, och tillsammans började de sitt liv här i norra California. M var kock, en fantastisk sådan och tillsammans med en kollega startade han genom åren ett tiotal restauranger här i San Francisco.
Själv lärde jag känna M och hans familj genom en annan vän när vi flyttade till Mill Valley för snart åtta år sedan. Slumpen gjorde att vi så småningom blev grannar när S och jag bodde i världens minsta lägenhet på Bay View Ave. P och M bodde två hus ner på samma gata, och ibland när vår lägenhet bara blev för liten, gick vi över till P och Ms stora, vackra hus för att andas...Och för att äta! Och visst är det härligt med människor som inspirerar en! P, som vid 75 års ålder sprang typ 7 km varje morgon, och som dessutom alltid såg till att hon fick ett glas champagne i sig varje dag. Och så var och är hon en begåvad konstnär, och det var bara så härligt att sitta runt matbordet, äta all den goda mat och kolla på vad P hade på gång i sin lilla atelje- all denna vackra konst.
S och M spelade golf ihop, och säga vad man vill om denna sport , och det har jag ju också gjort genom åren. Sagt vad jag velat menar jag. Och inte alltid kryddat mina åsikter med superlativ direkt. Härligt med “sporten” är dock iallafall, att oavsett ålder kan man ha kul där ute på banan tillsammans och M med sina kontakter och medlemskap, såg till S fick spela på banor som han bara kunnat drömma om annars. Som tack “lät” han M vinna. Sa S. Ha, fnös M.
Så länge vi känt M har han alltid varit lagom exentrisk och lite vimsig. Vilket jag allt tyckt varit uppfriskande. Världen behöver inte ännu en välorganiserad varelse som har stenkoll på allt och alla, det finns tillräckligt av sådana redan och de tröttar, ärligt talat, ut mig. Men så småningom gick det väl upp för oss att det var mer än så...Små händelser som talade sitt tydliga språk. Vi var rädda för att säga det högt, för då skulle det bli sant. Men M var sjuk. Mindre golfspelande, färre middagar. Det gick väldigt snabbt på slutet. Och i mars 2012 var det över.
Och så igår, en minnestund på Olympic Golf Club. Nästan 400 personer hade samlats där för att hedra M och hans minne. Mitt i all sorg måste jag säga att jag tycker dessa minnesstunder är ett bra påfund. Slår begravningskaffe med hästlängder. Här hyllades M liv med fantastiska tal, mängder av foto och skratt och tårar. Själv satt jag där och tänkte på när M och jag förra sommaren på Angel Island räddade tvättbjörnsungar som fastnat i en container i sin jak på mat. Ett hjärta av guld hade den mannen.
På slutet, när hans dementia började ta över mer och mer, erkände han en morgon, för sin Pat, att han nu för tiden hade svårt för att komma ihåg människors namn.
-That’s OK, sa Pat. As long as you remember my name, I think we will be OK. And without missing a beat, and with a twinkle in his eye M said:
- Oh, I will never forget your name, Daphne!
Efteråt körde vi hem i den varma sommarkvällen, ett stort vägarbete, hade avskräckt alla människor för att ge sig ut på gatorna, så vi fullständigt flög ner för 19the Ave och på bilstereon sjöng Cornelis Vreesvijk “En stund på jorden” och påminner om hur kort den är. Min stund på jorden. Och din.
Cheers to you , M.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar