-Pia, det låter som om du lider av SAD, sa Franceska, en av mina ursnygga italienska elever som jag hade för ett par år sedan. En sådan där som gjorde att jag svär att jag ska komma tillbaka som italienska nästa liv. En som kan ha grönt och lila ihop, och som jämt har snygga skor. Precis så. Sådan var Franceska och jag hade just berättat för henne att den här stans regn och dimma ibland kunde göra mig vansinnigt deprimerad. Det var då jag fick min diagnos. Seasonal affected disorder, SAD. Ganska skönt när man vet, liksom. SAD gör att jag tappar sugen när det bara regnar och jag, som ibland kan skriva tre sidor om en promenad runt kvarteret, drabbas plötsligt av torka. Har absolut inget att säga. Zip.Zilch.Nada.
Men nu skiner solen plötsligt igen och då är allt bra igen. I’m baack! Det har varit en ganska lugn vinter efter Australien resan. Ingen snö, så inga nya skidhistorier. Ganska mycket folk i gästrummet, men mest lokala förmågor. Lite mer jobb på Apple. Lite undervisning.
Efter åtskilliga lopp och t o m en mara här och där, har makens knä gett upp. Han kom hemhaltandes från sina löprundor allt som oftast och till sist gick han t o m med på att gå till läkare. Som sa att det var slutsprungit om S ville kunna gå om 20 år. Och det kunde ju vara trevligt att kunna det .
-Börja simma eller cykla, sa tant doktorn som kom från Sydney, så S var tvungen att lyssna.
-För kallt i vattnet här för att simma, fnös S och gick och lånade polarens Bob ena cykel för att se om det kunde vara något.
Som svensk är ju cyklingen framförallt ett sätt att ta sig runt, jag minns förstås hur jag cyklade till skolan i ur och skur i den eviga skånska vinden som alltid tycktes ha vänt på hemvägen. Här i Marin, där vi bor, är det en sport. Inga cykelkorgar eller stilla cykelturer ner till affären här inte. Det faktiskt här, på vårt grannberg Mount Tam som mountain biking som sport, började. Men det är de som väljer vanliga ‘roadbikes’ som syns och märks mest. Varje söndag morgon jagar de i stora pack, och är uppklädda i den senaste outfitten, och ser ut som de är med i Tour de France eller nåt. Och vrålar “to your left”, ifall det nu skulle vara så att man missar att de kommer flygande i sina matchande trikåer och hjälmar och handskar och vattenflaskor...Sedan intar de mitt favorit cafe, Arcri , som ligger runt hörnan, i någon slags After Bike -anda och klickar med cykelskorna på marmorgolvet , dricker latte och tar liksom bara över hela stället..
Nu är det här inte riktigt S stil. Han skulle minnsann inte ha något av alla dessa ateraljer, no sirreee! Såg alldelles för löjligt ut, och hjälmen gick han bara med på efter att fyra-åriga gudbarnet Luca poängterade att det måste alla ha, faktiskt... No way out, liksom.
Men vid cykelbrallorna gick gränsen. Han skulle minsann inte gå omkring i vadderad bakdel inte. Inga skor, ingen vindskyddsjacka inga handskar, inget sådant trams... Fast cyklingen var ganska kul tydligen, han drog iväg flera gånger i veckan....Själv tyckte jag mest att han började gå konstigt och satt lite märkligt... I två veckor stod han ut...Sedan blev det cykelbyxor. Och vindtät jacka. Resten fick dock vara. I alla fall tills vidare... Och när jag efter allt bilåkande ner till Cupertino, plötsligt inte kunde knäppa jeansen längre, skippade jag det där obstinata stadiet och köpte cykelbrallor direkt. Why wait? Så nu går vi här och vaggar med våra vadderade rumpor. Jakten på Beach Body 2012 har börjat....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar