Margaret River

“This is God’s country”. Han sa så, min käre svärfar George och så blinkade han och drog upp sina knästrumpor, som han jämt sprang omkring i, ihop med shortsen i Sydneys 30 -gradiga värme. Och han sa det varje jul, när Sydney gnistrade och sprakade i sommarprakt och jag brukade knycka på nacken och fnysa så där lite föraktfullt som bara blondiner kan och säga Well, it's George's country, anyway, and that is basically the same thing, right? 

Men när jag sitter här på flyget och hänger lågt över WA (som alltså står för delstaten Western Australia i den här delen av världen och INTE Washington state) kustlinje och ser det all sin prakt, förstår jag plötsligt att han hade rätt. Det är svindlande vackert och ser så australiensiskt ut att jag får ont i hjärtat och visst- det är God’s country hela vägen från allt det röda sönderbrända i mitten, till den otroliga kustlinjen som man skymtar strax innan vi landar i Perth.  

Det är lätt att glömma hur stort det här landet egentligen är, men en flygresa över hela härligheten, från Sydney i öst till Perth i väst, påminner snabbt om det. Fem timmar lite drygt tar det, och plockar man bort Alaska är Australien i princip lika stort som USA. Bara en helt otroligt massa mindre människor och det gillar ju jag. Perth har cirka en miljon invånare, men det är inte dit vi ska. Margaret River, med sina världsberömda viner och surfstränder hägrar, och vi kör snabbt de tre timmarna söderöver för att ta oss dit. 

Efter mitt surfäventyr i Noosa i Queensland förra året, så tyckte jag naturligtvis att detta lät som ett paradis! Surf’s up, Gidget! EN blick på vågorna här imorse gjorde det dock snabbt klart för mig att det nog kommer bli mestandels vindrickande för min del! För hur stora kan de där vågorna bli egentligen? De är ju helt enorma!!!Nope, det blir som sagt till att pimpla vin istället och plaska runt lite i böljerna i vanlig ordning - det kommer nog att funka det med.

“Marge” (Margaret River)och “Yals” (Yallingup) är de två bästa surfstränderna här och vi har hamnat på en strand mitt i mellan, Smith’s beach. Anar inte vem den här Smith var, men något bra måste han ha åstadkommit, för stranden är vild och vacker och t o m hundarna surfar där. Australia's best kept secret dessutom. Knappast någon av våra Sydney kompisar har varit här, och det är inte någon större risk att springa på grannen på beachen precis.

Kokkaburran har hängt med ända från Sydney och började med sitt galna skratt i kväll, i korus med cikaderna och grodona i hotelldammen som låter som trögstartade små mopeder, stämde också in. Southern Cross, stjärnkonstellationen som bara är synlig här i södra hemisfären, lyser där ute i sommarnatten -   “God’s (and George's) country” indeed!

Såååå Sydney

Ooooohhh ooooohhhh aaaaaaahhhh ahhhhh! S brukar säga att det var avsaknaden på fåglar som kvittrade och lät som “riktiga” fåglar enligt mig,  som drev mig från Australien, och kokkaburran som sitter utanför mitt fönster påminnner mig om att han nog delvis hade rätt. Den låter ungefär som en orangutang som sitter fast någonstans, och det är tur att den är så himla söt den där lilla rufsiga fågeln, annars hade den nog varit utrotad vid det här laget! När man vaknar till det varje morgon i nästan sex år, är det inte alltid lätt att vara så där himla pro-Aussie. Fast rasslet från palmerna utanför vårt fönster kan jag aldrig få för mycket av, och solen och värmen funkar ganska bra de med. 

För hettan ligger som vanligt på. Så förunderligt hemvant, och ändå så länge sedan.I torsdags lämnade vi svärmors hus och västra Sydneys röda tegeldjungel och drog till Watsons Bay för lite ostron och räkor på Doyle’s. Jag tappar alltid andan lite ner jag först skymtar stan från vattnet, den riktigt gnistar i solljuset och det är en svårslagen siluett, det är det. Lite fotplask på stranden och passionsfrukt sorbet och så var dagen fulländad. Såå Sydney! 

Ikonen Bondi beach lockar som vanligt, och det blev lunch på the Icebergs, bikinishopping i favoritaffären Bikini Island, något som bara riktigt modiga eller vansinnigt dumdristiga damer ger sig på så här bara ett par veckor efter julmaten. Jag tillhör givetvis den förstnämnda kategorin och drog in magen och slängde fram Visa kortet. Den är blå och urläcker. Bikinin alltså! Eller kommer åtminstone att vara det i sommar när min nya Beachbody 2012 är färdigtrimmad ! Ha! 

Sedan drar vi ner till stan och gör den obligatoriska turen runt operahuset, tar ett glas immigt vitt  och kollar på det vackra folket som hänger där i operabaren. Bakgrundsbilden där är inte fy skam, Sydneybornas älskade “klädhängare”,Harbour Bridge, med två gigantiska flaggor på topp, och så Utzons flytande “skepp” med alla sina kaklade segel. Manly färjan pinar fram och tillbaka över bukten, och ljudet av musiken stiger allt högre i sommarnatten. Det är sommar i Sydney. Sååå Sydney.